Tål att tänka på, hörrö.
Från vilka åldrar och århundraden
låtsades vi?
Från vilken smärta, vilken tillväxt
blommade vi?
Vilket av våra träsk var inte
ett steg till livet?
Att hängas ut till verser
skälvande som skrämda djur?
Som en konstig
hektisk elektrisk stöt
med eld, med glöd
som flimrade för våra ögon.
Med ett hjärta, med en lust
att vara med andra;
med hemlängtan, med sorg
över att ingen läker våra sår.
Genom vilka drömmar och vindar
är vi på väg vidare
att förenas i vår olydnad
men dock be om frälsning?
