Iakttagelse.
Jag såg en man, jag såg hans grova ansikte
som drev mig förbi folkmassan för att skåda
under arkaden på den livliga gatan.
Han stod där som på botten av ett lövverk.
Han tittade på mig för ett ögonblick
och gav mig råd till ett dystert blixtnedslag.
Återigen gatan och de förbipasserande
alltjämt då såsom tidigare
stod också den och de där, som en dröm.
De var inte den mannen och inte heller jag.
Den konstigt upplysta förtvivlan i hans ögon
likgiltighet och sorg;
var redan det för mycket
och vi åskådande berördes av det.
Jag såg en man, jag såg en man lida
under all den oförklarliga smärta han axlade
som om en gudason stirrade honom i ögonen.
En gudason väl förtrogen med deprimerad mänsklighet.
