Havsstrand

 

Intryck.

Jag älskar fuktiga kvällar vid havet. Vars snäckskal rikligt pryder dess strand. När svalheten från henne glider försiktigt fram, som från fjärran bär sitt vita skum, som vårdar havsväxterna här. Och vid strandens träd där skuggorna tränger in; syrsor, flugor, en dansande värld.

Ser från stranden avlägsna städer i sina blekna höljen. Fiskare ingår också i min syn. I en trög jolle som slösar med nätslöjor, flytandes i mitten av kvällens förfallna ljus. I dess blåa dimma falnar den röda solnedgången.

När evenemanget har sjunkit och månen rullar på horinsontlinjen, som vandraren i natten, berusad med blåaktigt dis från vatten som stjäl mina rytmiska låtar. Mina rytmiska låtar som jag älskar att spetsa till med mina minnen och tråkiga tankar.

Medan vågkomponenter stänker samman och ihopflätas dämpat och graciöst. Och min ande är upprörd.

Vid ängen

En betraktelse.

På landsidan står askar i rader jämte den långa, böjliga ängen. Ängen med dess långa, svaga häckar, där det gulaktiga vattnet plaskar, vilket också flyter upp på vägarnas kanter. Damm av aska faller ned i dess närhet.

Det är som om hösten dykt upp i ett enda slag. Bältet som täckte henne med mörka, torra stenar brister och fram glider sand och gyttja på bleknande gräs och stjälkar. Fram bryter förvandlingen obehindrat.

Låt också mina drömmars översvämning rusa fram! I detta bleka landskap.

Nattljus

Tidväxling. Passage.

Hjärtat dolt och bortvänt från de yttre tingen. Anden vaknade på nytt till liv vid sin nattliga födelse. Till det vidsträckta där det för alltid glöder, jordens stjärnsjäl. Där helt i primal ekstas inom hennes djup, där festandet aldrig tröttnar.

Denna uråldriga skönhet lyser fram: varje tanke hos mig är ådran igenom henne, med sin eld. Alla mina tankar är massor av utandat liv. De andas åter in i mig, hjärta till hjärta är de allierade. Deras glädje lyser klart och brinner fritt.

Men när morgonens klocka klämtar slocknar lågan och världarna får åter delas.

Kvalens salar

 

Möte. Distans. Dissonans.

Belysningen för mina närmaste timmar upplystes i detta ögonblick av drömmar. Dessa blomstrade i en festlig sal där varje glans sken starkt. Mina kommande vårflöden och mitt dolda behag brusade i melodiska strömmar.

Jag blev där bländad av ett leende vars andedräkt skrämde mig till ett lysande skratt. Och ögon som väntade på migstod med glädje borta där, i sin längtansfulla blick. Men förgäves strävade jag dithän som blott irrande och darrande. Stapplande, steppande i dumma rytmer i otakt med livets recitativ.

En skugga av en före mig och en efter mig begav sig av. Följande ett brinnade ljus från hall till hall till en annan sal. De brinnande ljusen i salen vid deras ankomst var avtagande. Speglarna blev till dimma. 

Längtan skakade samt skälvde och musik erövrade nu ljudbilden. Som om man blandat in i de lägsta oktaverna med detta tysta kval och högre toner med dess oro.

Ättestupan

 

Om att hitta en sista viloplats.

Avsvimmad av värmen föll klagandet ned på de lugna grenarna. Rörelsefritt där hängande, medan skogen andas i otroliga intervaller. Nedtryckt sav ligger i bittert tidvatten. Beskt smakande safter rinner av från de bittra örterna. Dagen går mot sitt slut.

Under de orörliga träden sökte svagheten sin plats. Den satte sig vid min sida och andades förebud i mitt ansikte: sorg, den väldiga frågan i mina nedsänkta ögon. Den konverserade med min själ med livlösa ord. Kvällssolens mogna strålar vibrerade i glödande vitt. Ripan i skymningen, skyddad av grenar och blåa blad, tog flykten till sitt bo.

Med listigt lugns tysta styrka gömde jag mig i mossen vid solnedgången. Dess bädd vid sluttningen godnattsjöng mig i min trötthet. Under vågorna låg jag snart i ett bad med mystisk andedräkt. Och från mina öppnade vener sipprade blodet mjukt och långsamt ut.

Gruvarbetaren

 

Ett liv därunder.

Jag gräver under jorden. Ja, där gräver jag. Stenar som glitter splitter omkring där jag gräver; Under Malmberget gräver jag.

Min lampa är släckt när min panna har fallit ned. Mitt hår är matt, sotigt och kletigt av svett. Mina ögon är inskjutna av slitets bitterhet och galla. Mina ådror och min skalle är molniga av ångor. Under mina naglar kastas hett blod fram; Under Malmberget gräver jag.

Med det breda järnspettet slår jag hårt på gropen; På Leveäniemi gräv! På Kiirunavaara gräver jag, och hos Tapuli gräver jag. Mitt underjordiska mörka och tunga liv ställer din mat på bordet.

Under Malmberget gräver jag.

Sentimentala rumlare

 

Sjungande på sista versen.

Du, kamrat Melankoli!

Du, min landstrykande andes vän,

under vilken himmel därovan

kommer våra liv som tiggare att ta slut?

Våra årsböcker, gråa och tråkiga,

ivilket land kommer de att avslutas?

När kommer den musik som vi älskade

framföras i en sista refräng?

O, försvunna kärlek som väcker ett eko,

som slår an våra hjärtans ackord igen.

Hell oss själva och våra drömmar!

Ställ krav på jordens yttersta dagar!

Ty i det gyllene vinet råder tyranni.

Minnet av vår jordetid skall vi fördjupa,

vi skall sjunga och så förglömma

vår kärlek, vårt plågoris och vårt raseri

Tidsanda

Intermezzo.

Hundratals bröder talade: Vi har förnummit och uttytt hörnstenens hemlighet: döda uppstår såsom från sömn, de som däri lever i sömn;

Älskare talade: Förblindade är ögonen av alltför stor lust! Alla seende slaktas här av tiden, liksom av den okända bittra doften som förrädiskt blomster utsöndrar;

Och de som hade skicklighet att se genom tiderna, att se"världen" med ett frågande leende, talade: Ur led är tiden! Är vi inte alla dess offer?

Ovanför

Åsyn. Utveckling.

Världen sträcker sig vidare till de andra världarna. 

Stjärna sträcker sig till stjärna, när midnattens dysterhet är här. Och en är där i deras mitt, som kretsar kring en vit sol, dess stigande dån ljuder av musik från en hurrande mystisk mun. 

De arma, utnötta själarna har drabbats mest. Därför kan de våga sig mitt in i dess sfär

Reduceringen

Förändring. Insikt.

Vi börjar stora och trotsiga. Men livet maler på och nöterned oss. Vi maler också på och nöter ned varandra. Lavsyror äter vårt kött, som spricker och fördelas över vår kroppsmassa.

Vi tumlar nedströms till havet som spottar oss tillbaka till stranden. Vi vill vara stora och vackra, bildade floddeltor, starka alluvium trupper. Även i sömnen skapar vi deltavågor och rytmer i våra hjärnor.

Men livet har andra planer. Vårt öde, så litet, kan med vinden antingen lyfta oss eller kasta oss ned, driva oss tillbaka till sprickor i avlopp, till hålen i trottoarerna. Så små slutar vi i halvmånens hörn. Inte fullt så lediga då.

Skyddsplatsen

 

Förflyttning. Anpassning.

Först ansätter stormvindarna oss. Men sedan minskar för en stund allas vår längtan efter ro i en sval lövsals skuggiga residens.

Ovanför våra huvuden lyser solen i sin utstrålning. Ändå är vi rädda för att se det som fåglarna flydde. Att sätta sig i säkerhet från stormen hos en klunga av tallar blir då vår lott.

Bland trastar dväljas för att i deras skjul undkomma anstormningen. I deras glädje har inga av dess låtar kastat någon skugga över tillvaron. Det lär vi oss nu.

Rothko

 

Den 25:e Februari är det femtio år sedan Mark Rothko lämnade denna värld.

Vi är ensamma här

Men ändå inte ensamma

Ty här ser vi fält av färger

Bortom horisonterna

Som ger oss intryck

Vilka ger oss våra uttryck

--

Morton Feldman: Rothko Chapel (Excerpt)

Vårvandring

Rytm. Färg.

Ensam på vandring bryr jag mig inte om problem, min drömmande själ är nöjd med våren. I dag strålade en leende middagstid mot mig. På skuggiga, grönskande vägar strömmar solskenet fram.

Jag vandrar, stegen lyder, jag lyfter min blick; En äldre kvinna, gråklädd, strövar på min väg. Två blommande hyacinter bär hon med sig. På en av dem är en flammande eld i rörelse. Den andra ger en månvit glans.

Och ändå ser jag hur kvinnan tappar hennes huvud på denena blomman. Hennes blyga ögon är nedböjda. Violer från gamla trädgårdar i närheten sprider sin doft. Vandringen fortsätter.

Skogsdjupet

 

Yta. Rymd.

Över marken med dess stora yta, där bleka löv ligger istället för vatten, där grenar av björk och lönn föll. Där slumrar alla, rädda för de oroliga molnen högt ovan.

Jag skulle bara dröja kvar i tankfullt stirrande och titta nära på kvällens tecken på himlen; och där se hökens svävande flykt, klamrande sig fast mot höjden. Hur över skogen han vakar över sitt byte.

Jag skulle ogilla att vara den här statyn, smidd i sten, i ensamhet i skogsdjupet. Att prata med vindar och ekar helt ensam, vars utsprång natt efter natt väcks upp. Hörandes hur veropen från vittnena haglar över bygden.

Februari

 

Till denna månad.

Du som älskar fred och ensamhet, mitt i skogens djup och lugn bland snöklädda ängar. Hjärtligt rörandes sig till livets takt, hör du dock aldrig djupens röst. Långa karnevaler av slakt, blod och död hör du däremot. Jordens tystnad är av dem.

Men under jorden rör sig de varma hjärtslagen. Och från mörkret en dold brunn, som står sig slätt och låter unga vatten sjunga. Hårt bultande är ditt hjärta och mörka är dina tankar. Även dessa är i förtvivlan, men ändå inte ensamma i sitt ringa hopp.

Det övergivna huset

Om ett hus som övergavs av sina rättmätiga ägare.

Ett hus i ruiner,

övergivet sedan länge.

På de förr så vackra väggarna

kryper nu den klibbiga mossan fram.

Svampslödder växer på golvytorna.

Trädgården är kantad av nässlor och snår

och paddor residerar så bekvämt

i den förgiftade vattengropen

där råttorna har sitt dryckeslag.

Kom inte hit!

Tyst kärlek

 

Värde.

Jag ångrar inte med ett ord

vad i mitt hjärta slumrande ligger.

Tillräckliga i hänryckelsens stund

är ansiktet och ögonens språk.

De tomma skalen, med vild tumult i

kastas med böljorna vid stränderna upp.

Men i hjärtat, såsom i havet

vilar i djupet de fläckfria pärlorna.

Vilan

 

Upp och ned.

Bevingade ord gav stigande glädje

Ty det rådbråkade hjärtat var förskräckt

Vi kan sväva till varje översta höjd

Eller dröja kvar här

Hjärtat ropade: Pröva på! Stig upp!

Och när jag gjorde oändliga höjder till min sökning

Grälade här nedan hjärtat förtvivlat. . .

Och när jag till hjärtat sjönk ned för att vila

Stirrade örnögonen ovan på mig surt

Återvändandet

 

Om att blicka bakåt för att kunna gå framåt.

Med munnen knappt över vattenytan

tömmer du dina känslor

in i det ihåliga hjärtat.

Dessa är bitarna av det som blev kvar:

tunga tårar, som vi hänger på tork.

Ett ark av i sista stund räddad kärlek.

En virkad socka för varje barn som fötts.

Lådor av papp och trä.

Bara när du är verkligen avskild

öppnas natten som en bok

som även visar dig morgondagen.

Tro uppe i det blå bäst du vill,

du måste först åter till dina rötter!

Plötsligt blir du mer uppmärksam.

En slags förunderlig andedräkt

kommer ut ur dig

och du ber att få röra vid allt du nu ser -

hår, hästar, sibiriska stäppen, vildrosor...

Du är där återigen nu.

Nu börjar resan framåt.

Lågan

Joh.12:35. "De tynande vekarna (DTV)", som en gammal predikant hade det.

Ett avtagande ljus

står bland vårt bohag

och upplyser vårt mörka hus.

En tynande veke så vag

som dröjer kvar ett litet tag.

Det finns något i dess ringa låga

ehuru den svagt och flyktigt stråla

som klargör vår syn idag

Uppväxt

Generationsmöte mellan barn och morfar.

Ett barn i gång med de första oförskämda lekarna. Världen växer ut som ett blad . En värld som aldrig blir som förr igen. Jag ryser. Jag blir gammal under hennes nya år. Hon föråldrar mitt liv med ekorrliknande andetag.

Denna spröda härlighet som mäter min nedgång. Det här barnet och allt vad det en gång skall axla. Men närmast reflexmässigt gör vi vad vi tror att vi måste göra, efter som så många andra gör det:

Planterar nya skott i en skog, som vi aldrig får se

Ofullständig bild

 

Gåta.

Artemis, för svag för skuggorna

avtar vid den västra pelargången.

Från den östra åsens mörka vågkrön

framträder älskarinnan i skymning eller gryning.

Solens ledande pärla och glänsande juvel.

Afrodite själv, helt enkelt.

Men var är Adonis?

Boulez Paris

Till Pierre Boulez minne (d. 5:e Jan, 2016).

Runda och spetsiga utrymmen

håller de rörliga tonerna vid liv

som följer varandra i serier.

Viker sedan tillbaka på sig själva.

Utanför regnar havet på gatorna

som returnerar vattnet till havet.

Hemma, på hyllan av gräddan

kommer notationen att bli blank igen.

Medan dessa kontrapunktslinjer

vilka gnuggar sig som katter

mot de runda och spetsiga utrymmena

får nya liv.

--

Pierre Boulez: Cummings ist der Dichter (1970) / Maderna

Till morgonens frukost

Tillvaro.

Solen i morse sken

genom en syltburk

med fryst lemonad.

En tistel av ljus blåste

över mitt skrivbord

och vände sinnet

en stund.

Bortom tid och rum.

In i ljuset

 

Transition.

Sanden, vit som salt.

Solljuset, vitare än måsar,

vitare än vinden

som förmår bleka vågorna

vilka ljuder högre än måsgråt.

Som stiger upp bortom ljudet

bränningar och stigningar

till en tyst himmel

som förlorar all sin vithet

till var sanden toppar.

Sedan den framryckande massan

på väg mot den sista, tunga kurvan

vilken skyndar sig från siktet

till evigheten.

Huggormen

På den tiden då det farligaste man kunde möta i skogen var ormar.

Jag hittade honom sömnig i värmen

Bland damm bredvid ett kaninhål

ihoprullad i tystnad i lösa veck.

Det var vid middagstid

i en grop på sluttningen.

Jag såg den i solljuset.

Huvudet var spänt som en sträng.

Jag kom ihåg hans känsliga sätt

såsom munnen hos en gäspande katt.

Jag slog honom med en tung gren,

den drevs djupt ned i stoftet

och såg livets höga värme

i svansens döda pärlor

vilka långsamt sipprade ut.

När den lätta vinden bleknade

bland kullens vilda korn.

Den gamla fruktträdgården

 

Om en liten men ändå stor upplevelse.

Värmen och torra grenar river upp mitt hår.

Aprikoser hänger mogna och oplockade,

faller äntligen tungt ned i gräset.

Vinrankor slingrar sig kring ett träd.

De gröna druvorna

är gyttrade med aprikoser.

Jag trycker under fötterna ned

det axelhöga gräset

och vinrankorna.

Tvittret av insekter.

Ljudet av bin.

Fåglarnas kvitter.

Det här är min bit.

Den mörka boken

Om metafysiska ting.

I den mörka boken där ord trängs samman

framskymtar en värld av väntade tjänsteandar.

Som står upp och går omkring

varje kväll när boken öppnas

bredvid levande ljus.

Ett slags heligt land där orden rör träden

och deras blad förvandlas till eld.

Vi bar det var som helst

vi gick i vår dolda scen

i suckandet genom snön.

I staden bland ett folk utan bok

körde tunneln förbi trafiken

och bedömde folkets chanser

att kunna se framåt.

Att se det mörkröda ljuset

i slutet av boken.

Sedan spratt den över staden:

ett mörkt ord om dom

förvandlade varje ansikte

till sanna och rätta proportioner.

Till själar som vandrar i skuggan

av tabernakelvärlden.

Katedralen

Om en sammankomst.

Mina släpande, tunga steg

ger slitna ekon under valvbågen.

Deras tunga vikt på väg till korset

hänger som mörkt målat glas.

Där visste jag att jag skulle hitta Dig

så alldeles var Du där, såsom Du alltid är när.

Jag sitter sedan obemärkt

på sista bänkraden.

Styrkt av Din röst.

Repetera inför Gud

tyngden av våra synder.

Ta emot kuren, bli fri!

Tillsammans med dina knäppta händer

skakar elfenbenet, så ock dina läppar.

En bitter kalk som smälter stenen vi bär.

Snart omges vi av de förtätade väggarna

liksom Kristi sinne övervinner vårt eget dito.

Varje fallande vikt är ännu en tagg i blodkronan

Tystnad i stora björnen

 

Astronomiska eskapader.

De ljusaste stjärnorna ser över henne

De lyser upp hennes tomma sida

Men skriv inte på den

Ty de svävar vakande över henne

Stjärnbildens hängda muser förstummas

Till hennes sondering

För ett ögonblick

Genom deras häpnadsväckande glans

De vitaste av dess renaste absolution

Blinkar trollbundet över hennes räckvidd

Vore de bara diamanter

Kunde hon få deras kristallbländning

Insvept i mindre glittrande sfärer

Runt hennes finger

Men, som oculi mundi

Stirrar deras skarpa genomskinlighet

Nästan barmhärtigt

För detta blotta ögonblick

Till hennes återlämnande

Måste de förbli

Den enda elden

Som brinner i natten

--

Sun Ra - Theme of the Stargazers