Sjungande på sista versen.
Du, kamrat Melankoli!
Du, min landstrykande andes vän,
under vilken himmel därovan
kommer våra liv som tiggare att ta slut?
Våra årsböcker, gråa och tråkiga,
ivilket land kommer de att avslutas?
När kommer den musik som vi älskade
framföras i en sista refräng?
O, försvunna kärlek som väcker ett eko,
som slår an våra hjärtans ackord igen.
Hell oss själva och våra drömmar!
Ställ krav på jordens yttersta dagar!
Ty i det gyllene vinet råder tyranni.
Minnet av vår jordetid skall vi fördjupa,
vi skall sjunga och så förglömma
vår kärlek, vårt plågoris och vårt raseri
