Om att blicka bakåt för att kunna gå framåt.
Med munnen knappt över vattenytan
tömmer du dina känslor
in i det ihåliga hjärtat.
Dessa är bitarna av det som blev kvar:
tunga tårar, som vi hänger på tork.
Ett ark av i sista stund räddad kärlek.
En virkad socka för varje barn som fötts.
Lådor av papp och trä.
Bara när du är verkligen avskild
öppnas natten som en bok
som även visar dig morgondagen.
Tro uppe i det blå bäst du vill,
du måste först åter till dina rötter!
Plötsligt blir du mer uppmärksam.
En slags förunderlig andedräkt
kommer ut ur dig
och du ber att få röra vid allt du nu ser -
hår, hästar, sibiriska stäppen, vildrosor...
Du är där återigen nu.
Nu börjar resan framåt.
