Om en sammankomst.
Mina släpande, tunga steg
ger slitna ekon under valvbågen.
Deras tunga vikt på väg till korset
hänger som mörkt målat glas.
Där visste jag att jag skulle hitta Dig
så alldeles var Du där, såsom Du alltid är när.
Jag sitter sedan obemärkt
på sista bänkraden.
Styrkt av Din röst.
Repetera inför Gud
tyngden av våra synder.
Ta emot kuren, bli fri!
Tillsammans med dina knäppta händer
skakar elfenbenet, så ock dina läppar.
En bitter kalk som smälter stenen vi bär.
Snart omges vi av de förtätade väggarna
liksom Kristi sinne övervinner vårt eget dito.
Varje fallande vikt är ännu en tagg i blodkronan
