Yta. Rymd.
Över marken med dess stora yta, där bleka löv ligger istället för vatten, där grenar av björk och lönn föll. Där slumrar alla, rädda för de oroliga molnen högt ovan.
Jag skulle bara dröja kvar i tankfullt stirrande och titta nära på kvällens tecken på himlen; och där se hökens svävande flykt, klamrande sig fast mot höjden. Hur över skogen han vakar över sitt byte.
Jag skulle ogilla att vara den här statyn, smidd i sten, i ensamhet i skogsdjupet. Att prata med vindar och ekar helt ensam, vars utsprång natt efter natt väcks upp. Hörandes hur veropen från vittnena haglar över bygden.
