Ett liv.
Den vithåriga vattenkvinnan
förvisades till den lilla ön.
Fortfarande lyssnar hon ibland
i ett snyggt snäckskal
efter dolda ljud.
På natten, genom mörkret,
över stock, stenar och staden,
kommer hon att tvätta sig.
Hon hör något som bubblar,
som klagar i vattenledningarna
och hon känner sig nöjd
med hur kalk venerna med tiden tätas
tills allt täpper till och stannar upp,
blir till salt och ånga.
Och hon kan flyta tillbaka
till den blonda anemonen
som vaggar igen.
I modervaggans vävstol.
