Vila i frid

 

I ljust minne bevarad.

Här finns fortfarande dagliga slots

för dig att logga in med.

Tider hos läkare, för att kontrollera

dina ögon och tänder.

Men dina ögon har smält

(till två blå tårar) och de avdunstar.

Dina tänder har också kremerats

och flytt med röken

ovanför kapellet.

Ännu mer post kommer,

räkningar som förfallit för vatten och el :

"Vänligen informera kommunfullmäktige

när betalning kommer att göras ... ".

Kallelser, hot och skräppost

både digitalt och i återvunnet papper.

Broschyrer i vattentät färg

om underarmsparfym:

"För ditt värre problem ...".

Bekvämare skor för din promenad,

tandkräm för ett mer attraktivt skratt,

tredubbla blad för en mjukare rakning;

aftershave, afrodisiakum.

Allt från reklam

för sexstimulerande medel,

till sekteristiska avhandlingar

för din frälsning.

Allt som ingen behöver

i en vas mellan blommor och gräs -

i minneslunden.

Minneslunden!

Ännu orörd av geschäft.

Där bara minnet av dig får vara

i fred.

Till Samland/Fjärilen/Lämna en önskan

Tre miniatyrer. 3-in-1.

Till Samland

Slå mig med dina heta händer

bit mig med dina taggar.

Men en dag ringer min död

omslut mig då tätt med din bärnsten.

Fjärilen

När han hakar lågt

och totalt utan försvar

där maskhål hittades,

har han en historia

en vers

vart i han kunde snurra

så att han,

muntligt förvandlad,

kunde uppnå sin apoteos.

Lämna en önskan

Om jag får göra mitt liv sant,

då vill jag ut ur min djupaste sankmark

mogna till ett ord som går in i hjärtat

sötat någonstans av uppryckandets smak.

Simson mellan pelarna

 

Inspirerad av Dom.13-16, Heb.11:32 samt låten "Samson" av det tjeckiska bandet Plastic People of the Universe.

Belätena i trädgårdar över hela landet

under jord och sand, bredvid cypresser,

är grunden för att våra byggnader smulas sönder.

Neonets blixtar hypnotiserar natthimlen

och på taket vinkar luftvågorna adjö.

Brinnande fartyg seglar genom våra drömmar

och bankerna erbjuder ingen väg ut,

döden väntar i fruktträdgårdens hägn.

Natten lider av cancer

morgonen har blod i munnen

och på eftermiddagen -

på eftermiddagen -

skadades fienden dödligt.

Radion chattar som galen

de sveper in mig i en mantel så heltäckande

och lika mörk som Antarktis vinter.

Älskling, du undrar om jag vågar

att omskaka hednatemplet.

Det är den sista utvägen!

Jag är Simson, fienden till satans arkitekter.

Simson, förstöraren av fiendens byggprojekt.

Natten lider av cancer

morgonen har blod i munnen

och på eftermiddagen -

på eftermiddagen -

skadades fienden dödligt.

Resterna

Om ett härjat land i uppgivet förfall.

Vad återstår av det sista slaget?

Det trötta hjärtat, de döda ögonen,

hat mot dem som alltid ljuger för oss;

bleknade fläckar på en skändad flagga.

Drömmarna som bleknade av röken;

rädslan för varje ny dag.

Den goodwill som ingen såg.

Trasiga svärd och avstämda bågar.

De modigas orden

Den enes skurk, den andres hjälte.

Vem vet var Mr. X Indeed bor?

Den dålige Mr. X Indeed

som inte kan häcka eller vila

ty han gör ra-ta-ta-ta hela dagen

och med sina tändstickor

drar han ned liv med sig på natten.

Mr. X Indeed bor

där sveket, lögnaktigheten

och bedrägeriet bor

i en djup ofruktbar botten,

i en gräslig likmaskjord.

Han bor även

i en lysande stjärna

som hänger i en tråd

mot mammas främre vägg.

Fjällfågeln

 

Naturens ljud.

Jag bjuder in en liten fjällfågel

för vilket jag bad om länge.

Från de tysta nätterna

hörde hon mig till sist

och gjorde om sitt utseende

i en disig mantel.

Hon kikade ursprungligen bara in

liksom en spejande bergssamojed

till min plats invid träden.

Senare sjöng hon för mig.

Ibland på våren,

ibland tidigt på hösten.

Hennes ljud skriver symfonier

till fladdrande fontäner.

Då slänger jag henne

generöst över mina axlar,

hennes tårar droppar ned

över dem.

Jag känner att hon sticker

över hela kroppen med sina klor

och jag slutar aldrig höra henne.

Åh, "de små människorna"

är så avundsjuka på mig.

En gång satt hon

i en mjuk grön karusell.

Djupt i skogen finns tillväxten

och grannlåten samt granlåten.

Som exempelvis i "fyra årstider"

ur hennes tonva

Sirenerna

Om det brinnande parallelsamhället.

Jag hörde ljudet av sirener igen

som kommer för att hämta dem

som ville avlägsna den

vars tur vände sig mot honom

vars nio till fem rutiner var störda

som tillbringade sin kväll med männen

som kommer att hållas undan nu

antingen i en institution

eller åtta meter under jord.

Vars biorytm svikit honom

som trotsade makten, som hade kastat in handduken

som inte ville betala priset längre och inte beskattas

som sa rakt ut att han säger till dem vem som var upprorisk

som känner att en förändring är lika bra som en semester

vars kropp springer iväg med honom

som tog lagen i egna händer.

Vars hand slogs ned i askan

som tog staden på hornen och gjorde skandaler

som inte längre kunde vänta på goda tider

som inte längre kunde se genom sin ilska

som var blind av kärleken

till det han ansåg var sitt.

Jag hörde sirenerna ljuda igen

och bestämde mig för

att en fri hand är bättre

än en i handbojor.

Requiem för en regnig dag

Lyft upp en grå och regnig dag.

Hör hur dropparna går sönder

idag mot fönstret

förutsägandes omflyttningen

till elegin.

Gravarna blir nu leriga.

Att misströsta på en sådan dag

gör Wolfgang ofullständig

då han bärs till sin grav.

Constanzes tårar rinner bort

på grund av regnet.

Den svarta tuppen kämpar

och blandar sin färg med det.

Prästen tappar en välsignelse

skyndades sig till graven.

Men ändå: den dagen

var det faktiskt fint väder.

Lek meteorologer nu

och bryt med all petig noggrannhet.

Upplev istället den grå romantiken

under denna regniga dag.

--

Mozart - Requiem

Förnyelse och framsteg

En absurdistisk miniatyr.

Tänk att missa marschen

i denna tillbakadragna värld.

I förgäves unkna citadeller

som inte är muromgärdade.

Hej du, Wilfred Owen!

Protestanters bly

är som ett rött nötkött

alltid närvarande i vårt beteende.

Professor A. lämnar sin hund

ensam och svältande under helgerna.

Med lim från ekarna

framför brodersbyggnaden,

klistrar man in deras ansikten

som vore de turistaffischer

på ytterligare vag grund.

Två gator längre ned

matar studenter duvor i parken.

De blåser ett sista bloss

högljudda, stereofoniska,

trogna all sin vettvillighet.

Det är sådana tider nu,

hördu.

Taggad/Flytande drömmar

Duett. 2-in-1.

Taggad

Himmelens horn blåser blått

över skogsdungen.

Den lilla bäcken blänker svagare nu.

Dess kalla silversmuts mellan spökträden

sköljer över det prasslande gräset.

Vinterns begynnande kraft

ligger inte i den vitbrända veden

ej heller i dimman tidigt på morgonen.

Mina händer är fortfarande varma.

Jag knackar på marken för gräskraften

att kunna blanda dess element

till dikten åt dig.

Med solen kraftigt vikandes mina fingrar

under de döda träden.

Flytande drömmar

Drömmar flyter bakom dina ögon

i sömnhavet.

Vågorna hänger tålmodigt med

och gapande musslor gäspar.

Slaka klockor viker tiden

sekunder ställs mot väggen.

Sängen suckar, lämnar ryggen,

slappnar av armarna och stirrar in

 i den återvändsgränd

mellan dröm och sömn

där vi känner varandra.

Verkligheten blir vatten

och vi måste glömma

dess sjunkande röst

till dess vi vaknar upp.

Dödläge

 

Gestaltandet.

Michelangelo,

du sträcker ut din hand.

Ditt pekfinger pekar på mig

och du blir tyst.

Andan hänger i luften

från dina marmorläppar.

Jag lyfter armen

i bruklig hälsning,

sänker ned den igen

och lutar mig tillbaka.

Stänger min mun,

väntar på din andedräkt

genom näsan.

Ord stelnar i munnen.

Fingrarna viks

och jag förblir tyst.

Ögonen ser nedåt

i den kreativa

återvändsgränden.

Livets mässa

Det överreklamerade vuxenlivet.

Var försiktig barn,

var rädd om dig.

Var smart,

var antilop,

var blyg.

Barn, andas du ut

dina drömmar

i vinden,

i deras skörd,

i deras muttrar

och maskineri.

Drömmar går i uppfyllelse

när de andas ut snabbt.

Vrid nu på kulhandtaget,

plocka ned fler stjärnor,

gissa på fler kålhuvuden

som ett festbarn.

För här är inte mer

korvstoppat barn,

här är bara den stora skopan

av tvinnat barngarn.

Var försiktig barn,

var rädd om dig.

På denna mässa är vi alla

lurade av spökdräkter

fastnades med handen

i syltburken.

Här är vi alla hjälplösa och små,

tiggande om livets nödtorft.

Barn, vuxen som gammal

har alla samma behov här.

Men några av oss vuxna låtsas

som att vi är starka

och klarar oss själva.

Var försiktig barn,

var rädd om dig.

Tollundmannen

En krönika.

Från den bördiga torven i Tollund

hämtar de en sovande man.

Sovande, svart i utseende

med en sovhatt av läder och jord.

Bladen blir snart mossa och jord,

dina ögon likaså.

Vad säger din envisa mun nu,

vem har kysst jorden så länge

som denne man?

Öppna ögonen och se igenom

de utvaldas glädjesorg.

Hans dödsdans

framträdde långt före

mystiska cirklar från marken,

ringar från de forntida fäderna

säsonger vacklandes, lutandes

som utbrast i grön fertilitet.

Här kretsade dansen runt honom,

röster som ropar från jorden och vinkar

och efter invigningen planterades han

med grönt vetefrö, gömt i jordens djup.

Och han sov genom årstiderna

i den fuktiga myren i Tollund

som dog först i det nya ljuset

när den svarta marken lämnade honom.

Bladen blir snart mossa och jord,

dina ögon likaså.

Vad säger din envisa mun nu,

vem har kysst jorden så länge

som denne man?

Cancer

 

Cystan.

Slå

på min hand så öm

så det svär

och glöder.

En knackning

en rad

av smärta

som flyter.

Slå i armhålan.

Slå i mitt hjärta.

Slag av rädsla,

slag av sorg.

Slå.

Slå

i hans hand ett hål.

Blod flyter,

långt flöde.

Jag knackar

med järnet.

Vilken olägenhet,

han blöder.

Så jag får knacka igen.

Slå upp hans hjärta.

Slå för kärlek

genom hans sorg,

Slå.

Intermezzo

 

Sidor av tillvaron.

Ser rusningstrafiken i ett symmetriskt

kalejdoskop av neon och betong.

Gamla Fiat bilar blir till utsmycknad.

Lyssnar till växtlighetens ljud,

når lite högre med jasminens stämma.

Den markerar sig i bakgrunden.

Hör en låt någonstans långt borta.

Nostalgiskt plockas sträng för sträng,

ljuder gör den spanska gitarren.

Långsamt uppmätt dansar hon flamenco

med varje fladdrande kastanj

till tonerna från en trött gitarrist.

Den stora gränden närmar sig,

runt snurrar pirouetten av röd satin

och når till sist fram till den svarta sidan.

Med hes gråt till creo mucho

dricker han tyst sin portello.

Uttråkad av markerad blek jasmin

i hennes hår.

Vinterdebut

Snödags.

Jorden var fortfarande varm

som en febrig kropp,

fortfarande halt av livet.

Men solens puls var tyst.

De blekare skuggorna

dras allt längre

in i den tunnare luften.

På en jord som plötsligt

var mer kunnig om sig själv

än ett dyrt blekmedel.

Slutet

Just det.

Jag såg Södra korset och tänkte:

Det här är natten!

Jag såg gryningen och tänkte:

Jag har väntat på det här!

Jag trodde...

jag vet verkligen inte vad

längre.

Och det

var det.

Flykten

Inspirerad av en gammal japansk etsning.

På ett landskap bakom glas

flyger hägrar lågt.

Går över gräset gör jägare,

runt den här lilla ramen.

Skarpa pilar, båge och rep

kommer att stå pass från fullmåne

till halvmåne.

Soluppgången bryter av mönstrets ljus

på sten och etsning; hos varje fågel

i vars flykt jag känner igen ett ansikte.

Gryning

 

Makt över oväder.

Ett dammmoln i fjärran

glider mot

den unga blekgrå dagen

och som en hungrig varg

tar den alltmer blå himlen

och slukar upp det.

Besöket

Om att rätt förvalta ett kärt besök.

Ack, rosor har använts i århundraden

för att bidra till konversationssammanhang.

De talar ett metalliskt språk som luktar gott

och böjer sina stjälkar till en konvex vas.

Vi väger in varandra i ritualen

med thé i vitt och delikat porslin,

skickligt spelandes med våra nyckelord

och signalerande alltmer till sensorn:

öppna alla nödregister!

-Var det en fråga eller komplimang?

Låt konversationen gå smidigt igen

genom att använda andra paradigm.

Rosorna har redan med den första hälsningen

en missstänkt mild grad av diglossi.

Nu gläder vitt mig inte i möblemang,

men i grupper av rosor i en lugn konversation

förtjänar de en komplimang om färg

i allt dess mottagande.

Erfarenheten av den karakteristiska tekniken

gör att artighetsdiskursen snart är etablerad

med strålande konkurrens - och svar.

Rosorna lyssnar på samma sätt,

vi känner snart igen förvissningen.

Det som har härjat fortsätter vilt att existera

i argument om förståelse och borttagande

för och av saker som vi ständigt missförstår.

Rosorna suckar och förändras hela tiden

i deras röda tankar om förgänglighet.

Därför måste vi ta tillfället i akt.

Vattenkvinnan

 

Ett liv.

Den vithåriga vattenkvinnan

förvisades till den lilla ön.

Fortfarande lyssnar hon ibland

i ett snyggt snäckskal

efter dolda ljud.

På natten, genom mörkret,

över stock, stenar och staden,

kommer hon att tvätta sig.

Hon hör något som bubblar,

som klagar i vattenledningarna

och hon känner sig nöjd

med hur kalk venerna med tiden tätas

tills allt täpper till och stannar upp,

blir till salt och ånga.

Och hon kan flyta tillbaka

till den blonda anemonen

som vaggar igen.

I modervaggans vävstol.

Självsaneringens natt

Luttring.

Utanför, i mörkret, häller regnet ned.

Blommor drunknar av sig själva

så att de inte plockas.

Det är en självsaneringens natt

för alla självutnämnda Don Pedros

och wannabe Paganinis.

Inga ljus brinner,

ingen katedral som lyser upp.

För orden försvinner snart.

Man brinner inte heller länge.

För som jag sa:

det är en självsaneringens natt.

Såvida du inte vill bli plockad.

Bukarest 1988

 

Insnöade i en håla på fel sida utanför flygplatsen.

Snön faller i yrande flingor

av isande kyla ovanpå snölagret.

Marken är totalt invaderad

av det vita, halvporösa eländet.

Två morgontidiga kvinnor

från den höga byggnaden

i sina knähöga gummistövlar

sveper på med trädgrenskvastar.

De kommer verkligen

att svepa en väg

genom den djupa snön.

De skall hjälpa oss!

Deras babushka fladdrar fram,

härdad som hon är mot snön.

Skulle de göra en väg för oss nu

med sina små kvastar, eller?

Bedjande, men klumpiga

är deras krokiga rörelser,

styvt vänster-höger, vänster-höger,

tiden tycks stå still.

Nu skrattar de plötsligt

när en remsa av betong dyker upp

och två män i mörka rockar

går i riktning mot de parkerade Tarom-planen.

Kvinnorna omprioriterar, sveper nu vilt

och gör snöstormar på alla sidor.

Vem vet, kanske den här mannen

med astrakanhatt och polsk kragpäls

är en viktigpetter?

Mihai, han med mjölgröten, pompöst ansikte,

även med kartonger med Kent-cigaretter,

känner den svarta marknadens efterfrågan.

Vad kan bidra till en extra slev matolja

per vecka, eller en köttbit? Allt måste omsättas!

Så nu tror jag att jag skrynklar mina papper

och min bläckpenna fäller nu långa, kalla blå tårar

över dem, över detta land, över mitt land

och mig.

Och vägen genom snön, som vi hade utlovats,

är inte färdigskottad än.