Om ett folks möte med svåra tider och dess sökan efter hopp.
I natt är stjärnorna lika hörbara som stenar som rasslar irinnande vatten och månen hänger där uppe som vore den fixerad.
För oss finns ingenting kvar av vår plats i denna värld. Natten bygger sitt tak över oss som en bräcklig koja. Ett tunt försvar mot alla faror. Jag lyfter hundens huvud som om det vore en molekyl.
Dagar att minnas som flytt. Tider som var goda vilka nu är förgångna. Någonstans där ute i nattens intensiva väldighet glider en svan över ytan av sin egen bild. Vingar som rör vid ringar på vattnet.
Vi berör nu världen på detta sätt. Stjärnorna faller stumma ned. Månen är en fjäder, ett lätt liv som driver oss till den andra sidan av havet. Ja, till världens ändar.
Det är nog vad japanerna förr i tiden kallade 物の哀れ, もののあはれ Mono no aware - Tingens patos.
