Om ett sista farväl.
Vi visste inte hur mjukt du skulle dö. Du tappade heltenkelt blott ett sista andetag.
Du bidade din tid, nu vilar du i frid.
Ditt ansikte är nu milt, svalt och lätt leende. Din kind är kylig, men torr under min kyss. Redan kall ligger där den tysta kroppen. Ödeläggelsen är nu redan gjord som en liten protest mot sjukhusets arkiv.
Bortom fönstret till och med Novemberhimlen drar lönnlöven fram på gatan. Sjuksköterskorna i korridoren talar lågt, väntar nu på oss, otåliga att fortsätta.
De rödgula bladen är ljudlösa där de går fram, men de faller så lätt och de ökar sitt tempo
