Om en annorlunda dag på slätten.
När gräset plötsligt slutade sjunga spreds tystnad över hela vår mark. Vi lutade oss tillbaka på våra högafflar, tittade uppåt rätt i ögat av en storm. Ett svart moln tittade ned påoss. Det sträckte ut ett mörkt finger. Vad det än rörde vid så utraderades det.
Vi sprang allt vad vi hade till stora diket. Där låg vi med ansiktena nedåt, fastknäppta. Vad vi fann där var ett ljud vilket långsamt, gradvis började tona fram. Som en långsam tunglastad bullrande frakt blev ljudet av hovarna på alla bufflar som någonsin vandrat på slätterna och nu hemsökteoss.
Jag kunde känna jorden skaka. Buffelns andedräkt drog hårt i min arm. Ovanför huvudet donade hovarna Och enröst hördes:
"Någon dag kommer prärien att vara vår igen!"
När det till sist blev tyst vände jag mig till min bror. Vi krälade skrämda upp ur diket. Vi ville gå hem. Men det såg väldigt långt ut dit, som att vi farit över hela landet. Både höstacken och högafflarna samt dessutom alla bufflar var borta.
