Om en sorglig seglats.
På sjön driver några ankor mellan grunden. En skrämd bäver ritar sin mantel av skrynkligt vatten.
Mot fjärran och höjderna rör vi oss försiktigt med vattnet. Ljudet av rasslande sten på sten sprider sig snabbt under oss. Vi driver förbi skären så långt som ljudet kan nå.
Vi ser att vindstyrda vågor oövervinnligen rullar bort. Och vi lyssnar allteftersom många fåglar ljuder med tunna och sprakiga röster. Förångas ljuden på sin väg mot skyn.
Trycket från din hand på min arm överraskar mig. Trycket kommer, som det gör längre bortifrån än de skinande stjärnorna ovan. För vi har nått ensamheten i dess böjninglängst ut till hösten.
Så nära att fly från försäkran om återvändande att vi håller andan.
