En reflektion.
Vi visste att tiden
så nådeslöst förtär
som en armé
av hungriga larver
tuggar trädens blad.
Men inte att den så plötsligt
skulle avslöja sig
i detta ögonblick av ro
med fantastiska fjärilar
i vår soliga stad.
Tanke & Text
En reflektion.
Vi visste att tiden
så nådeslöst förtär
som en armé
av hungriga larver
tuggar trädens blad.
Men inte att den så plötsligt
skulle avslöja sig
i detta ögonblick av ro
med fantastiska fjärilar
i vår soliga stad.
En euforisk dos dopamin.
Vad kan anden tro?
Hela kroppen och själen
omfattades;
jag blev kär.
Studera det noggrant.
Vi är en, men vi är också fler;
berätta, de som vet.
Ibland behagligt att vara två.
Ibland betungande.
Idag hoppar jag på stranden,
mina ögon är varken där eller här.
"I only have eyes for you".
Mina tunna armar
flaxar fram och tillbaka.
En fågel är min kropp,
mitt fågelblod redo.
Saktar dansen ned i hjärnan?
Vad fick människan att tro
att universum stannade upp
i dess dans?
Det stora hjulet
vrider sin axel när det kan;
jag behöver livsrum för att sjunga,
en plats för att dansa.
Och jag lovade mina öron
att jag kommer att sjunga
med björnarna och dansa med dem
för nöjes skull.
Eftersom de är mina vänner.
Jag har sett hur man glider
nedför en kulle från ett isblock.
Eller stod det i en bok?
Förnöjt erkände jag:
tama björnar gör oss sälla
på samma vis, minst två gånger.
På samma sätt.
Titta hur obeveklig
björnens dans är,
som vet att vara sällsam överallt.
Jag ville kasta min skugga mot månen
medan mitt blod hoppar
med en ordlös sång.
A1, en lärare som jag inte hade,
kräver god danskunskap.
Att träna tårna
efter vad ens tunga befaller.
Men vad jag lärde mig där,
hos björnarna,
var att dansa ensam.
Att inte vara den stelnade rörelsen.
Jag snor den här låten
från en man som heter Yeats;
jag tar den och ger tillbaka den.
Eftersom andra låtar, en annan puls,
tonar i min inre värld
och springer iväg med mig.
Ja, det låter ganska så illa för mig,
ser ut som att irländsk polka
inte är något för mig heller.
Så, nej, kom med här nu
för att kunna förstå björnars dans
- och Yeats.
Nu du. 3-in-1.
Åh, för mitt liv
att leva tyst därborta.
Ej som nu
i detta stökiga rum.
Mitt hjärta hamrar
av skräck
runt den fjälliga dagen.
Hur svårt är inte dess hån,
hur högt skrattar den inte.
Tystnaden är runt mig nu,
tystnaden så mörk.
Vinden blåser mjukt
och stilla.
Åh, att leva mitt liv
lugnt och långt bort.
Hjärtat är bara en gammal trasa
hackad av taggar på granens grenar,
i vinden förblir det en klaff.
Hjärtat är som en smutsig gammal trasa
som håller hårt fast vid dagarna
tills det splittras itu en dag.
Dess bultande och hamrande
kommer då helt att upphöra.
Så då blir slutet:
spikat i en brun, lackerad kista,
till kyrkogården mot åsen.
Det kommer bara att finnas ben kvar.
En skalle full av grus och sand
kommer att se om det fanns hjärna.
Hjärtat, så fullt av ärr,
kommer kanske att förstelna
och ge en fördel mot döden:
att det i slutändan är osårbart.
Jag står åter upp.
I tiden.
Vårt stadsfolk är nu mästare
i sitt delikata ämne.
De står och går här i staden
med säcktyg och kostym;
går med glänsande ansikten,
tillfredsställda dödgrävare
mellan betong och stål.
Även om ibland sex kryper fram
från ett drunknat tvåmansskrot,
så har de varit medborgare här länge
och rengör efter sig, på plats.
Huttlande hemsjuka.
Tillsammans med den glesa längtan
till mitt hjärts gyllene glädje
har försvarslöst i vinden vit
smärtan och vintertystnaden luftats
vilken hänger från dina ögon
i långtråkigt blågrått till det.
En hemlängtan
för att inte kunna hitta dig
i detta land av omedvetenhet
av småaktiga förvrängda klyschor
som suger musten ur var sund själ
och dess sorgsamma fromma helgon.
Yahshua (Jesus) föddes ej i Dec. Det är ej Honom utan "någon annan" som"firas" 25:e Dec. Nödrim.
Lejonet av Juda stam
ärar man ej
med christmas ham.
Nej det vore
spam och skam
att så smäda
Guds dyra
offerlamm.
Inget i sig mot
lille nöff nöff.
Bara det att
tomten är en bluff.
Tomtar och blot
passar inte in där
i Jesu sfär.
Ty julens
hedniska ursprung
är till besvär.
3-in-1.
Vem har ansvaret
(som en jägare för sitt gevär)
för sig själv?
Jakten är lång
och talar kallt.
Kallt gevär
i jägarens händer.
Se upp för den ljusröda uniformen.
Vem kommer att skydda dig
från enhörningen
om du blir vän med honom?
Husen faller samman
som genom en trasig trampolin
för att aldrig se solen igen.
Urtid. Nolltid.
Från den tidlösa dalens hand
föll skuggor över tiden;
kanske kommer jag aldrig mer
dit där gradskivan
spänner över samlingsplatsen,
lägerelden och bukten;
aldrig mer till tall- och silverträden.
Se, flamman i gryningen
genom spektrumet
av en stigande Kap-sol.
Påminnelser som snurrade runt
mellan skalorna
från en näktergals sång
eller i det mjuka, fluffiga
ljudet av ett silverblad,
lagd genom alla åren
mellan gulnade sidor
i en bevarad gammal skrift.
Dessutom den bittra örten
som droppar och droppar
över kanten på en kopp.
Skalmänniskor.
Mellan sömn och sömn
är den lilla asken
i djuphavet
plötsligt stannande;
är du ett brett skal
av pärlemor
som suger in mig,
kryper upp i dina spiraler
helt skyddad från havsdrift,
för att du älskar mig.
Och som vi sover,
vi svänger,
vi fluktuerar århundrade
efter århundrade
odödliga
mellan blodröd fisk,
sjöstjärna och anemon.
2-in-1. Två texter om välvilja och vänskap.
Välvilja.
Jag sitter still och lyssnar
hur i mörkret,
utanför fönstret,
de mjuka malarna
svagt dunsar därpå.
Det blir till
att stå upp med en suck
och släppa in malarna.
Varför skulle jag ogilla dem?
Ty vad gör jag själv
när jag letar efter ljuset
och oförtjänt
släpps in i värmen?
Medvetande.
I mitt rum
dansar skuggan
tyst mot väggen.
Natten är kylig.
En vit mal runt lågan,
en smalare cirkel
runt omkring.
Vet han, liksom jag,
hur fåfängt
och förgängligt
det här flimret är ?
Om litenhet, förgänglighet och förändring.
En höststorm blåser vilt
utöver den västra banken
och solljuset
blir en sorglig, ockergul disk
som svagt lyser igenom
de tunna gardinerna.
Nu är allt sorgligt och mörkt
och ekbladen faller
på lugna gator och i öde mark.
Bildäck trampar på asfalten;
och i guldbuntar
av guld och brunt,
packas eklöven ihop i trädgårdar.
Eukalyptusfältet
blev smutsigt grönt
och från öst blåser en vind
av rasande ruser
samt doft av moget vattengräs;
ordet står fast:
"Vi är stoft".
Ett liv vid havet.
Tidvattnet kryper redan in igen,
krullar sig runt högar,
anklar av sand och svep,
med ständigt ökande vändningar
då solens värme stålar ut.
Ganska så omedelbart
och i största möjliga utsträckning
kommer jag att sova intimt
längs hela jorden, hela natten,
och med ögonlocken vägandes
var sandkorn som ständigt
rullar fram.
Gungade och långsamt
i sin vandring, som en dröm,
där den hoppas på nya länder,
outtröttligt letandes sin plats
under ett lugnare hav.
Om klingande valuta.
I mig kretsar kunskapen
som sovplatsen
sniffas fram av en hund
från hans smärta.
Han, man, som jag:
krona, mark, franc, gulden,
pesetas, dollar, rand, rupier -
vi är alla klingande valuta
och vi är förändringen
i Guds gyllene pund
och dess vågskål.
Myntet är dubbelsidigt,
med bild och värde
sida vid sida,
ljudande smärta,
så klirrar min smärta
mynt mot mynt
och kunskap tung
på varje prägel
att alla har en rörlig växelkurs
och inköpspriset
är en konstgjord glädje.
Don Van Vliet (Captain Beefheart) d.17:e Dec.2010.
Jag ligger under allt
som rör sig i denna sjuka vuxenvärld,
vad skall man köpa?
En sju-benig drake är denna
vansinniga tillvaro
som stirrar på våra tankar,
blek och full av glaserade ögon.
Natten är en spegel:
ytorna skrynklas långsamt
och från strypande djup
sticker ett slemmigt huvud upp
med två ansikten;
rasande, intrasslade
i en tuppfäktning.
Dagen är en bluff:
blott en bläckfisks
neonkött dröm.
Betong och träsk
skakar hand.
Vi köper det inte.
No deal.
--
Captain Beefheart - The Dust Blows Forward 'N' The DustBlows Back (1969) [Poesi]
Captain Beefheart - Further Than We've Gone (1974) [Musik]
Captain Beefheart @ Artnet [Målningar]
Inspirerad av Saints gamla hit "Stranded" (1976).
Efter en lång resa
blev han strandad.
Nu ligger vraket
på stormsand
och varje broms
kommer och lyfter benet
och varje brännare
spottar mot det
havets salt.
En bitter paus.
--
The Saints - (I'm) Stranded (1976)
En annan historia om ett "vackert fynd". Flaskorna funna på en soptippnågonstans i Nederländerna.
Grön chutneyflaska
med ett sekel av damm,
grus och rostfläckar.
Ingefära buteljer med
glasyr från Kina.
Rostat och raffinerat
i gula, heta ugnar.
Jag vet att flaskor är som bröd
för funktionshindrade
och fattiga människor.
Mödan och nöden
i att framställa dessa produkter
och den lilla lönen fördenskull.
Hur är det möjligt
att detta
är något vackert för oss?
1Sam.1:1-20, Luk.1:26-38, 2:21-52.
När nazaréflickan stod upp och sjöng
om det oväntade livet i hennes knä
var hon plötsligt profetissa,
nästan en hämndens gudinna:
Han har skaffat behörighet till värn,
en ödmjuk tillökning
och nu kommer genom tiderna
alla att kalla mig välsignad.
Hon var glad över
den tidiga befruktningen
såsom Hanna
över sin sena fertilitet:
Fiendens båge är trasig,
de stolta som reser sig upp faller ned
och i mitt öra hörs aldrig mer
något hån från Peninna.
Så hon, räddad från hån,
och hennes Son, knappt från bröstet,
fördes tillbaka till Eli i templet
för att kunna tjäna sin livgivare där.
Men senare vid påsk i Jerusalem
utfrågar tolvåringen lärarna och undervisar dem.
Hans mor letade oroligt efter Honom
och fann Honom, full av kärlek - och smälek.
Han gick för att bo hos henne
underordnad och nöjd, i den lilla staden.
Hon sparade till en tempelresa år efter år
och för att ta med en klädnad till sin Son.
Hon kunde leda Honom till ingenstans,
ta Honom till ingenstans.
Han var och är alltjämt i sin Faders hus
- alltid och överallt.
Demarkationslinjen. The times they are a-changin'.
En sak är sorglig och får mig att klaga,
ty runt jorden simmar alltid en dimma;
förändringens vind som ej vill försvinna.
Ljuset på himlakroppen: en förändring
i att vara och inte vara och att varje sak,
själar såsom blommor, flyter till det riket.
Där det är vitt och tyst och dock lika.
För som alltid i slutet av året
flyger flyttfåglar från landet med gråt.
Med fågelsången från hög himmel
hör barnen på gården ryktet
om förändringen.
De ser och säger:
"Sommaren är över - kylan kommer".
Skiljelinjen går i molnen bland fåglar.
Så här går allt över och förbi.
En dold mörk aspekt av tillvaron.
Krabba äter krabba,
som äter krabba,
stor som liten,
stark som svag.
Hummer skrämmer
tentaklerna hos
en havsanemon,
dess känslor blott,
ty ingen hjärna.
Masken i magen
äter bananflugor
som flyger
för att flyga.
Krossad kackerlacka;
huvudet är av,
kroppen lever.
Men havsanemoner
har inga hjärnor.
Smärta är en knådad klump
som utsöndrar en lukt
söt men ruttnandes,
nedtryckt,
ned och ner
till havsbotten,
död med trälock på.
En havsanemon
har ingen hjärna.
Skalbaggen
som vi trampar på
i sitt kroppslidande
tycker att det är bra
när en jätte dör,
men krabban
äter lugnt krabba,
och en havsanemon
har ingen hjärna.
Och människan
äter människan,
äter till döds,
äter stort,
vit som svart,
svart som vit.
Var skulle människan vara
om inte där
på havsbotten?
Lägg ner ett kors
i Kaphavet
och det gröna havet
och det blå havet
och det stora havet
och Röda havet,
och i Döda havet,
men havsanemoner
har inga hjärnor
4-in-1.
Vintern här vid havet
är grym
och ömma benet är vitt;
vind och regn
visar ingen nåd,
snöstormen rasar vit
över det vilda havet
som bryter is
med en förkylning
som svider i benet.
Han sitter i vintersolen
och hackar och skär
med den vassa kniven
genom gammalt skinn,
förhårdnader
och ihågkomna strider,
djupare, tidigare, senare
genom sena och ben
och slutligen sticker han
bladet i den mjuka
själens märg.
Och ringer med hög röst
för sig själv.
Dessa bara, ätna ben
ber om kött,
men jag har ingenting
att ge dem.
Åser deras skallighet
som ej länger täcker
senor, muskler eller blod
inte heller smärta, acceptans
eller ödmjukhet.
Bara denna slaktkropp
av bleka ben, ouppfyllda
som förstenade drömmar.
Havet
kan inte läka.
Havet
går sönder
på egen hand.
Kust, stenar
och vandring
vinglar henne
fram och tillbaka
i sina egna vågor
och låter kylan
blåsa sina isande vindar.
Bakom blekta blå jeansbyxor
med nitar och enhetlig T-shirt
finns fortfarande
den andra, djupare, sökningen
efter en egen identitet.
--
Bridget Bate Tichenor d.20:e Okt.,1990.
Den obekväma känslan av att veta säkert,
att i missförståndet driva nedströms,
det usla partyspelet, den långa resan
till spruckna fönster och lösa stenar
från ett raserat hem.
Tvingande konstant suddiga samtal,
fransarna, andedimman som sveper ut
genom stentröskeln, som letade en gång
efter varifrån det först utandades.
Ty ursprung bestämmer art.
Jag insåg att det var döden jag påbörjade.
För den som överlämnar sig till detta omen
känner hjärtat krympa i det astmatiska bröstet
och i det lägsta tidvattnet talar den håriga munnen
en kvinnas oförenliga ord.
Saltet, de molniga ögonen sniffar tillgivenhet,
på näbbets insida, det övergivna huset, sorg;
ögonfläckar fulla av klädda tårar ser blott ömma ut
i bränningen runt grottan bebodd i århundraden.
Masken faller av.
Om att tvingas flytta från en gammal boplats.
JAG: Hallå?
DU: Strippad på pälsen som en mink,
åldrad till en regnfläckig gavel och ett murket trä.
Försvaret är försummat.
Men du står där lugn och fast på din plats.
JAG: Du gjorde bra ifrån dig. Och jag då?
Du blir tyst.
Mina fönster ser fortfarande ut
över ett milt och vårdat landskap.
Grundstenen låg väl på den tiden,
då konstruktionen avrundades
grundligt och strikt enligt byggplanen.
Huset tillhör fortfarande oss
och kommer så att göra,
även om det blir gammalt.
När hyresvärden håller inventering
hänvisar han till objekten på en lista,
spårar noga deras tillstånd.
STYRELSEN: Något tråkigt,
men det är normalt, en del av åldrandet.
MEDLEMMARNA: Något tätt ihopsatta,
men ganska väl omhändertagna.
Fötterna flyr ibland fortfarande överraskande,
händerna är förvånansvärt skickliga.
Förstå att du är lätt försummad
men tillräckligt, skall vi säga,
för de uppgifter som ödet tilldelat.
Ödet, ja, denne ironiske människokännare.
GRANNEN ULLBORG: O, arma hjärta!
Dessa rum fulla av svek!
Delad kärlek och splittrat äktenskap!
Kalla på en arkitekt utan dröjsmål,
en murare som kan reparera sprickor,
snickare, målare, men särskilt
en rörmokarexpert inom sitt område,
med erfarenhet av att upptäcka en läcka.
Vid denna punkt ser hyresvärden from ut,
knackar och kammar meditativt på artikeln"renoveringsobjekt", gör anteckningar,
rensar halsen och tittar sedan åt andra hållet.
HYRESVÄRDEN: Ja, nej, du vet . . .
livslängden ökar numera, det är svårt för oss alla.
Utgifterna nu då, till detta arma hjärta. . .
jag fruktar. . . att det ligger utanför vår kontroll.
Styrelsemötet är därmed avslutat.
När han lämnar får jag panik
och gör min egen lilla summering,
väger tillgångar mot skulder,
mäter och justerar.
Försöker förgäves, ty mina inkomster,
så magra och ändliga,
och mina skyldigheter, skulder och önskningar
balanserar ej mot de ökade hyrorna.
Huset tillhör fortfarande oss
och kommer så att göra,
även om vi inte kan bo där.
Mal.4:2. "Nådens sol, så härlig och blid" (Ö-viks kyrka).
I himlavalven finns
ett fantastiskt solljus
som skänker frid och fröjd,
samt gör förnöjd.
Hos detta finns inget förtryck
icke något minsta betryck,
ej heller nöd eller brist på bröd.
Nej, av övermåttan
giver det oss av sitt överflöd.
Jag står vänd mot denna sol
i min nya, rena, vita skrud.
Rättfärdighetens nådasol
som ock går upp i mitt hjärta.
Ära vare treenig Gud!
--
Aage Samuelsen - Hva er verden uten Ham?
Inspirerad av Bill Gaithers gamla låt "Because He lives".
Du, då, min första kärlek, ska vara min sista.
För bara du var ivrig efter att ta emot
den trötta flyktingen, som hade kastats
åt sidan, och som var för trött för att tro
att allt hade givits åt honom.
Sedan du mirakulöst sprang upp djupt inifrån
och satte min själ på den sanna väg,
blev det förtjusning än en gång:
O, ljuva musik, i vars mystiska regioner
jag känner mig fri igen!
Fri att vara vad jag är här för att vara,
att leva, att sjunga, att andas
och med varje djupt andetag
av din rena luft, känna glädje och smärta.
Det är bara vaga skuggor av allt vad du ger
i en fullständig harmoni mellan liv och död
och återigen liv.
Tack.
--
Because He Lives @ MELC, Lindsborg, KS.
Synnerligen otillbörliga ting.
Samhället bjuder på anonymisering, förstående rapportering och inne i texten i slaskmedia står det att den intervjuade är man, under hormonbehandling, knarkar, får vredesutbrott och har mördat föräldrarna.
Vi är på väg mot en lösning på detta. Eller? Perversion och inkompetens borde inte få bestämma samtalstonen i landet, inte få marschera på gator och torg, inte få tillsätta regering, inte skapa lagarna, inte finansiera sig med landstingspengar. Men det är vad som sker.
Från polisen kommer som vanligt en idiotisk kommentar: "Kan vara bedrägeri". Kan vara lätt småroligt att det finns personer som ännu inte insett att en textrad kan vara författad av vad som helst som påstår sig vara kvinna. Men inte för poliser som inte kan lagboken utan måste sätta sig ned och tänka. Kan vara inte lika roligt.
Och den samlade bilden? Att vi kunde vara av med en hel del personer och ingen skulle sakna dem. Inte så man gör nuförtiden förstås. Så bättre att hitta något i lagboken och göra sitt jobb, polisen. Bingo, Östtyskland, har tappat lite sting senaste dagarna han med. Bra så långt i förfallet.
Om otäckheterna uppe på Brocken, Sachsen-Anhalt. Se till så att du inte blirett blockhead på Blocksberg.
Genom Blocksbergs riffraff
är djävulen lös ikväll.
Han kittlar än här, han fnissar än där,
han rullar stjärnor isär.
Vid Blocksbergs hundstjärna ljus
tuktar Satan sin hund under en lund.
Vid Blocksbergs midnatt
krullar sig svansarna av djävlarnas skratt.
Jag njuter den solklara dag.
O, skimrande glädje, sedan flöde
från denna klara, gyllene dag;
mitt hjärta är öppet och törstar
här på sin väntande stig -
en skugga, vagt rörande sig
bland de ljusare nyanserna.
Fortfarande tveksam och rädd
för ljuset då mörkret bleknar,
men ändå passionerat längtandes
till dig och din kraft,
skakandes, bävandes
av varje karg timme.
Inspirerad av dansk-amerikanen Peter Blegvads låt "Always be New to Me"(1985).
Jag skulle vilja erbjuda dig något ikväll:
En dyrbar, omslagen vacker sång.
En egen melodi, såsom med ett nytt ljud,
liksom du är ny för mig dagligen;
en givande, full och ren form.
Nu sitter jag alltför länge
och kämpar med klibbigt tänkande
som fortfarande fryser.
Jag skjuter en trög penna
över ett dammigt, gulvitt papper
och ser skriften flyta iväg:
Ett fartyg, svaga stormiga havsspår.
Mitt hjärta och min körtel,
men jag försakar dem.
Ty bara droppen i havet skiljer sig
från detaljerade, gamla formler.
Dagen går sönder,
och jag står tomhänt framför dig.
Jag har inget mer att ge dig,
bara jag själv: från nu till min grav.
--
Peter Blegvad - Always Be New To Me
Styrketårar.
Världen är nådelös och otäck,
all denna tragedi.
Förutse din förlust.
Gråt tyst, i hemlighet,
dölj dina tårar
och vänj dig så vid ditt kors.
Ensam sorg kan förädla oss.
Hon är bara är storslagen och ren.
Lär dig sedan att älska henne,
att vara din musa, när du är ensam kvar
och lägg de sista gröna lagren på din panna.
Hon kommer att skickas från himlen.
Det serafiska språk som hon talar,
borde du lära dig.
För hon kan inte prata med någon annan
i din dagliga trafik när du tar emot henne
för att ersätta din brud.
Be ödmjukt till Gud, så att hon ock kan vara
en konstant, vänlig följeslagare vid din sida.
Gärna dalj, men först en rejäl pension?
Kalla mig gärna gammalmodig men jag har alltid tyckt sämre om förrädare än om vanliga fiender, sämre om fiender än om vanliga motståndare.
Hela planeten stöps om kring Kina utan påtagligt motstånd annat än i någon mån från USA. Kina som gladeligen manipulerar, tystar och tar för sig. Framförallt i u-världen men även här med vår industri.
Ty om någon kommer smygande, stjäl, manipulerar och förstör enskildas karriärer och tystar ned dem så är han nog en fiende. Jag kommer att räkna honom som sådan.
Ryssarna har hämtat sig efter förlusten av imperiet genom att återfinna sin själ, genom att stå upp för sina egna intressen. Ofta med gamla sovjetmetoder förvisso, men för den som fattar dem så är det ett slags självförsvar. Inte mycket annorlunda än om den lokale knarklangaren skulle använda pistolen när socialtjänsten kommer efter hans barn.
Här har vi en krypande smet av människor som inget hellre vill än att förråda sina landsmän som "rasister" utan rätt till eget land. De hör hemma i en ideologi som vi kallar kulturmarxism, som bryter sönder samhället till en godtyckligt styrd smet av krigande klaner, alla tyvärr INTE kriminella, och med svårigheter att hävda sig i den nya miljön. Själva kallar de sig allt möjligt, nya arbetarpartier, socialliberaler, Carl Bildt, bergsllamor och vad vet eller intresserar jag mig ytterligare om vilken mask de för tillfället bär.
Putin används när man vill ha stärkta resurser till olika internationella verksamheter eller tanka diesel på våra 15 stridsvagnar. Kineserna vågar vi inte nämna för då kan de vara stygga mot Ericson, inte bara stjäla dess hemligheter.
Och att Morgan Johansson är en förkämpe för orätt, som det borde ha avsatts polisresurser för att bekämpa, säger inte så många för den delen heller. Putin är ett användbart spel på svenska sunda sentiment, medan andra lika sunda sentiment straffas.
Jag plockar in Putin på bronsplats. Han är bara inte trevlig, han accepterar också dagens påbud om social distansering gentemot oss. Hotet mot Sverige är inte påtagligt ens om försvaret skulle vilja tanka sina stridsvagnar för fullt. Silvret går till kineserna. Guldet går till kulturmarxisterna på hemmaplan.
De har för mycket makt och de är inte ens rädda än för de vet att dom som de främst förstör dagen för är de mest skötsamma, de mest fridsamma. Liknande saker funkade bra i Tyskland 1933, men mindre bra 1945. Vi får se hur många år de får den här gången.
En studie.
Den som vill kan verifiera vad regimvänliga journalister lär sig innan de ger sig ut på jakt efter "experter" som säger saker som de håller med om, eller för att genom antydningar straffa dem med meriter men som inte är vänstersympatisörer, eller bara för att se till att genomsnittliga medborgare inte blir hörda.
Bättre är att hoppa över rubriken, den kan i bästa fall antyda vad ämnet på artikeln är. Den sätts ändå av en eller annan kulturell marxist.
Om innehållet har formen, "a, därför b, c, d, e och f" osv så är det frågan om det verkligen är "a" som gäller eller där smygs in "enligt en anonym källa", "skulle kunna", "kan" eller "majoritet". Det är ett tankefel med avsikt.
Och nu vädret. Om vi får starkt solsken i 3 dagar till så kan alla isbjörnar dö. De skulle kunna köra av vägen på väg till isbjörnskonvent eller något. Så det är inte osant. Det är insmuget modus ponens.
En majoritet av vinprovare kan också vara av tron att vi drabbats av global uppvärmning och anonyma källor är mellan journalisten och hans fantasi.
Så, om a poneras insmuget i formen av ett faktapåstående, och hur b, c, d, e och f osv, för kulturmarxister brukar inte vara hemula, direkt blir orsakade eller tvungna av det ponerade eller påstådda a så har vi dålig filosofi och större delen av innehållet i en SvT-sändning.
Av den enkla anledningen att 70% är sympatisörer, 90%kollaboratörer av journalister därifrån, med socialistiska värderingar, så att formen för snyftversionen om de döda isbjörnarna egentligen är "om en skakig och redigerad faktabas" och med "en dos socialism" så "kan alla isbjörnar vara döda inom 20 år", "bostadsmarknaden behöva regleras", "införande av global skatt", "förbud mot glödlampor" och bla bla bla.
Har man en årsprenumeration på Fånbladet eller uppskattar sin påtvingade SvT så vill man inte att nöjet skall förstöras. Men tänka gör man inte på det viset att det är vad som kommits fram till enligt en majoritet av forskare som precis röstat om vad som är det skadliga för svaga och utpensionerade hjärnor.
Jag bjöd in i princip alla fosskare, med hög röst, till omröstningen och det visade sig att en supermajoritet av frenologer är enig om skadligheten i för mycket socialistisk propaganda på bevisat svaga huvuden med skallvinklar kring 177-187 summerat.
Mot korskommersen.
Vad har det guldbroderade korset i röd sammet
gemensamt med det torra träet på Golgata?
Flasha det röda korset som klistermärke mot en bilbakruta, hur blöder den brudgummen för sin brud?
Kan de flängande guld- och silverkorsen mot våra bröst
säga att vi försöker älska Dig också?
Om du flyttar det första korset från den avlägsna kullen,
kommer vi då att stamma på knäkuddarna när vi ber?
Kultivering.
Du är en omtänksam trädgårdsmästare.
Du väger solar i fibrerna på varje blad,
synar saften av varje blomma.
Fruktprincip, pollen, ivrig gulhet
visar upp sig som en tyst vers.
En calyx kommer aldrig att vissna
under din beröring.
Dra ut ogräset ur oss,
gräv upp jorden,
plantera ett frö
som kommer att gro grönt.
Låt oss öppna varandra
som morgonblommor.
Trädgårdsmästare,
du vet säkert att den frodiga äldre slyn
kommer att växa allt längre med åren
eftersom ogräs inte försvinner.
Vad du skall göra, gör det snabbt.
Till pudlande poliiitiker.
Du väljer motvilligt
att omformulera dig
till din kropps budskap
och så småningom
blir du en girig
postlåda någonstans
i ett hörn.
Inspirerad av Tuxedomoons gamla dänga "Dark Companion".
Jag tror att dessa människor finner varandra av en slump iskymningen, den skymning som går till mörkret. Nattenförbinder de förlorade. Ljuset är deras fiende.
Ty det avslöjar dem och avslöjar vad som var osynligt menändå nära, så nära som något sådant någonsin skulle kunnavara som andra vågar kalla för värme eller komfort.
Varmt omvårdar det dem, det är nästan annan en slags sol.En annan typ av komfort.
Du hör dem också skratta ett sanslöst skratt, som ingenförväntar sig att några skall skratta tillsammans. Ett inreskratt som i sin överdrift ibland trycker mot tungan.
Och i tystnaden skrattar de ibland åt varandra i mörkret.
--
Tuxedomoon - Dark Companion (1980)
Inspirerad av Josh Grobans tolkning av 'You Raise Me Up'.
Gud,
du som håller dig omgiven
med solsystem,
planeter och änglar:
lyssna på mig!
Jag har älskat
en kärvänlig person
oändligt.
Hon har med sfärerna
gjorde mig så bekant
att jag till sist trodde
att jag själv var en stjärna
och att du inte alls
är ljusår borta i avstånd.
Sedan släppte hon mig.
Grip omkring dig
i ditt stora universum, Herre.
Se ljuspunkten som faller!
Res mig upp.
--
Josh Groban - You Raise Me Up
Ett vittnesbörd.
Först var jag på cricketkvällen,
besökte därefter kyrkan.
Kände på de tunga träkorsdörrarna,
drev upp dem och gick in.
Mellan triangelns blommönster
över altaret och dess tavla
fann jag tre knivhuggna kosmos.
Bröd och vin finns här,
glöm aldrig dess välsignelser.
Gud är god.
Tårar tvättade mina krokiga fötter,
de torkades bort vid predikstolen.
Jag hörde någon börja surra förnöjt.
Snart ljöd en sång vitare än snö,
det var jag.
Så fann tjänarna mig på bänken
som en tjuv om natten,
tittandes på mina brustna handbojor
runt mina öppna händer.
De bedömde - och glömde
mina tre kosmos.
Från "spännande möten mellan människor" till "oacceptabelt".
Om den här typen av krig
finns det bara lite att rapportera.
Det finns inga generaler här
och fiendetrupperna sover inte.
Baktänderna ler
på tungans landningsbåt
i hjärnans dolda baracker.
Fiendetrupperna sover inte.
Varje krig har sin tystnad.
I dessa strider
har tystnaden och sprickande ord
lika mycket ilska.
Såren är också olika:
alla blöder inåt
allt bär det sårade leendet
och ingen blir någonsin helt förlamad.
2-in-1.
Dimman i timman.
Spunnen dimma flyter
över skojarens huvud
och sticker upp dess flinka fingrar
för att växa på kyrktornets trädtak.
Till och med den pälsbeklädda
mänskliga surdegen
ljuger för dimman.
A face we all know?
Läkemedlet är min fru,
konsten är min flickvän.
Upptagen med den ena,
träffar jag bara den andra lite.
Och det är bra för dig
och bra för mig,
om jag vill ha ont.
Men, det goda
är likväl nära mig.
--
Cassiber - A Screaming Comes Across The Sky (fr. "A Face We All Know", 1990)
No-go zon och fredad zon.
Från ozon
till krigszon
kortison
dropp
från topp till tå
i slumpens timme
från skalen
sväller stammarna
växer anemonerna
hos operor och tulpaner
nära abaloner.
En berättelse från det sekulära, moderna, demokratiska och jämlikasamhället.
Övervintrad kvinna på trettio,
du sprider ditt hjärta
till de fyra vindriktningarna,
till det upprörda, oroliga vattnet.
Ditt hem är ditt slott
i förorten.
Mellan fyra väggar mot vinden
leker din man och ditt barn på kvällen
med resterna av solen;
en dunsande, luddig strandboll.
Medan du håller i kastrullerna
och fortsätter att koka
talar du dikter.
Dina ögon hänvisar
till en ung Tallulah.
På natten ofredas du
av Teutoniska Orden
på trähästar.
Vardagar mellan åtta och fem,
våra officiella öppettider,
byter du bort din själ
till staten.
Ty människan kan ej leva
av bröd allena.
Om tuppar, hönor, ägg och samhällsutvecklingen.
Ikabod skrubbar en full hals.
De drar sig tillbaka
från Gud och Hans bud.
Vad har de att göra
med Petrus och tuppen?
En existens i ett äggskal,
fastkedjad i fängelsehålan
är hennes livsfrukt.
kip kip kip
Biologins lagar
är numera så mycket mer
än blott de goda livsåren.
Lägg ett ägg, få en grop.
Ezra Pound, d.1:a Nov. 1972.
Vaga bilder hoppar och växer
i hjärnans labyrint och handens rörelser
tills en färg spricker fram och blir flytande
i ett samspel av former och linjer.
Att komma ut ur all denna nöd
för att få en god ordning
är en kamp för livet mot döden
tills klarhet överstiger den.
Sedan glädje efter smärtan
om ockra och ljusblått är sansat
och färgharmonierna flyter som vin
tills bilden tyvärr slutligen spricker.
Denna text är dedikerad till de 15-17 miljoner (!) minkar som nu planerasatt avlivas i Danmark pga Covid-19 fynd hos minkar där.
Den krossade ångesten vid din födelse
gjorde det möjligt för mig att dö med glädje.
De rödbruna höstvindarna blåser starkt nu
och minner om ledsamheter för länge sedan.
Över min sorgliga, tillplattade grav
därest grumlig våg på grumlig våg
av olycksbådande svarta moln rullar in
finns likväl en sällsynt stillhet och fasthet.
Nu när jag har gått med de dimmiga värdarna
av böjda och svagt leende spöken
så kommer inte den snyftande duvan längre
vilket får mig att vilja ångra min sorg.
I ödesmarkerna dit inget enda spår når
förblir den dock, för att styra bort alla förbannelser.
Då svarta seglande galjoner väl kommer till stranden
återstår bara sägandet av: inte mer, inte längre.
Men, vi möts igen.
2-in-1.
Att jag befinner mig
på en främmande jord
för att hitta en sista viloplats
är lika obegripligt
som denna blå saltpeter
vilken rasar genom oss
och mejslar fast oss
fångade i ett rop;
det sista, bittra farvälet
som vet av svaren.
Alltför helig
för en jordisk kropp
är denna plats
där allt ber till
nådens överstepräst.
Jag argumenterade
emot allt
som fortfarande
rörde om.
Ty i blod och muskler,
i märg och ben
förs ett samtal
med en blind önskan.
Allt vad livet är
vill de skoningslöst
lära sig.
Men bort med sockrandet,
stå i kö!
Kristus
lyser dock fram
bland skuggorna.
Genom det dyra
blodets vulkan
gjorde Han
att jag själv
nådde fram.
Reträtt. Retreat.
Jag är plötsligt trött
på det dagliga skapandet av ordning.
Från nattens kaos till dagens överskott
till flyktiga saker som att passera
mängder av pappersark och lösa ord,
förankrade blott till jordiska ting.
Men, såsom räkningar, brev,
officiella dokument -
och mitt hjärtslag -
är viktiga för den dagliga,
veckovisa, månatliga, årliga kursen
för ett hushåll som går smidigt och oljat.
Vill jag nu lämna ordern bakom mig,
låt mig glida ned i havets gröna träsk,
tvättas in i en lugn vik mot runda stenar;
tillbaka till de virvlande massorna av vatten
där jag sjunker småvridandes,
från ytan ned till djupet.
I ljust minne bevarad.
Här finns fortfarande dagliga slots
för dig att logga in med.
Tider hos läkare, för att kontrollera
dina ögon och tänder.
Men dina ögon har smält
(till två blå tårar) och de avdunstar.
Dina tänder har också kremerats
och flytt med röken
ovanför kapellet.
Ännu mer post kommer,
räkningar som förfallit för vatten och el :
"Vänligen informera kommunfullmäktige
när betalning kommer att göras ... ".
Kallelser, hot och skräppost
både digitalt och i återvunnet papper.
Broschyrer i vattentät färg
om underarmsparfym:
"För ditt värre problem ...".
Bekvämare skor för din promenad,
tandkräm för ett mer attraktivt skratt,
tredubbla blad för en mjukare rakning;
aftershave, afrodisiakum.
Allt från reklam
för sexstimulerande medel,
till sekteristiska avhandlingar
för din frälsning.
Allt som ingen behöver
i en vas mellan blommor och gräs -
i minneslunden.
Minneslunden!
Ännu orörd av geschäft.
Där bara minnet av dig får vara
i fred.
Tre miniatyrer. 3-in-1.
Slå mig med dina heta händer
bit mig med dina taggar.
Men en dag ringer min död
omslut mig då tätt med din bärnsten.
När han hakar lågt
och totalt utan försvar
där maskhål hittades,
har han en historia
en vers
vart i han kunde snurra
så att han,
muntligt förvandlad,
kunde uppnå sin apoteos.
Om jag får göra mitt liv sant,
då vill jag ut ur min djupaste sankmark
mogna till ett ord som går in i hjärtat
sötat någonstans av uppryckandets smak.