Inspirerad av Tuxedomoons gamla dänga "Dark Companion".
Jag tror att dessa människor finner varandra av en slump iskymningen, den skymning som går till mörkret. Nattenförbinder de förlorade. Ljuset är deras fiende.
Ty det avslöjar dem och avslöjar vad som var osynligt menändå nära, så nära som något sådant någonsin skulle kunnavara som andra vågar kalla för värme eller komfort.
Varmt omvårdar det dem, det är nästan annan en slags sol.En annan typ av komfort.
Du hör dem också skratta ett sanslöst skratt, som ingenförväntar sig att några skall skratta tillsammans. Ett inreskratt som i sin överdrift ibland trycker mot tungan.
Och i tystnaden skrattar de ibland åt varandra i mörkret.
--
Tuxedomoon - Dark Companion (1980)
