Om att tvingas flytta från en gammal boplats.
JAG: Hallå?
DU: Strippad på pälsen som en mink,
åldrad till en regnfläckig gavel och ett murket trä.
Försvaret är försummat.
Men du står där lugn och fast på din plats.
JAG: Du gjorde bra ifrån dig. Och jag då?
Du blir tyst.
Mina fönster ser fortfarande ut
över ett milt och vårdat landskap.
Grundstenen låg väl på den tiden,
då konstruktionen avrundades
grundligt och strikt enligt byggplanen.
Huset tillhör fortfarande oss
och kommer så att göra,
även om det blir gammalt.
När hyresvärden håller inventering
hänvisar han till objekten på en lista,
spårar noga deras tillstånd.
STYRELSEN: Något tråkigt,
men det är normalt, en del av åldrandet.
MEDLEMMARNA: Något tätt ihopsatta,
men ganska väl omhändertagna.
Fötterna flyr ibland fortfarande överraskande,
händerna är förvånansvärt skickliga.
Förstå att du är lätt försummad
men tillräckligt, skall vi säga,
för de uppgifter som ödet tilldelat.
Ödet, ja, denne ironiske människokännare.
GRANNEN ULLBORG: O, arma hjärta!
Dessa rum fulla av svek!
Delad kärlek och splittrat äktenskap!
Kalla på en arkitekt utan dröjsmål,
en murare som kan reparera sprickor,
snickare, målare, men särskilt
en rörmokarexpert inom sitt område,
med erfarenhet av att upptäcka en läcka.
Vid denna punkt ser hyresvärden from ut,
knackar och kammar meditativt på artikeln"renoveringsobjekt", gör anteckningar,
rensar halsen och tittar sedan åt andra hållet.
HYRESVÄRDEN: Ja, nej, du vet . . .
livslängden ökar numera, det är svårt för oss alla.
Utgifterna nu då, till detta arma hjärta. . .
jag fruktar. . . att det ligger utanför vår kontroll.
Styrelsemötet är därmed avslutat.
När han lämnar får jag panik
och gör min egen lilla summering,
väger tillgångar mot skulder,
mäter och justerar.
Försöker förgäves, ty mina inkomster,
så magra och ändliga,
och mina skyldigheter, skulder och önskningar
balanserar ej mot de ökade hyrorna.
Huset tillhör fortfarande oss
och kommer så att göra,
även om vi inte kan bo där.
