Polaritet.
De vanvårdade runorna
är fingerdragna på det slitna köttet,
de är gravida och svullna av arga skrik,
utsläppta och nu så ofattbart hesa
att det till och med stör en vallhund.
Fisken lever fortfarande på skärbrädan
med dess ångest kramper under den blodiga kniven,
går den lidelsefullt igenom dess nya utformande
och skärs ut som en mogen abscess,
medan dess inre drev far ut på gatan.
Gatan lutar sig smutsigt nedåt
samtidigt som en sotig oljefläck glider
runt kvinnor och ett kritvitt barn,
för vilken det inte längre finns
någon välgörande ört på jorden.
Allt är fryst i vår nordliga vind.
Vi kommer dock snart att hitta en fiskekrok
som ger oss ett lyckligt ansikte.
Då, först då, är vår tid inne.
Men inte ute på gatan.
