2020/08/31

Löftet

 


Fejdens största utmaning.


Våra barn måste bryta ny mark,

banbrytare, pionjärer, modiga som lejon!

Skydda detta land med deras svärd och plog.

Hämta styrka från oss och vår kärlek.


Våra armar kommer att bära dem som kärvar,

omhuldade av ljus och härdade av vindbyar.

När tiden stänger av dem och de faller

kommer de att vara en välsignelse för alla.


Våra söner måste vara hårda som stammarna,

starka och smidiga och flammande som lågor.

Deras uppsyn må se djärv och orädd ut,

och deras ord vara lika ädla som klockorna.


Våra döttrar måste vara redo som vattnet,

vara modiga i hjärtat för striden senare.

Och deras ögon må lysa som stjärnorna

och deras huvuden hållas höga som furor.


Våra ögon kommer att följa dem i livet;

vi kommer att ge dem mod och glädje,

att när vi väl bortgifter dem,

dricker vi fortfarande kraften ur vår själ.

2020/08/30

Ravenna


Om att återta förlorade domäner. Till Theoderik den Stores minne, d. 30:eAug., AD 526.


Till Ravenna vi skola återvända.

Signad vare vår gotiska här

som återskapa skall vår forna sfär.

Give att Herran oss skyndsamt sänder

krigslycka i tåg genom alla länder.

Gatan


Polaritet.


De vanvårdade runorna

är fingerdragna på det slitna köttet,

de är gravida och svullna av arga skrik,

utsläppta och nu så ofattbart hesa

att det till och med stör en vallhund.


Fisken lever fortfarande på skärbrädan

med dess ångest kramper under den blodiga kniven,

går den lidelsefullt igenom dess nya utformande

och skärs ut som en mogen abscess,

medan dess inre drev far ut på gatan.


Gatan lutar sig smutsigt nedåt

samtidigt som en sotig oljefläck glider

runt kvinnor och ett kritvitt barn,

för vilken det inte längre finns

någon välgörande ört på jorden.


Allt är fryst i vår nordliga vind.

Vi kommer dock snart att hitta en fiskekrok

som ger oss ett lyckligt ansikte.

Då, först då, är vår tid inne.

Men inte ute på gatan.

2020/08/29

Där och här



En vision mitt under brinnande krig.


Där borta är döden lika snabb.


Här finns det vida stäpper utan slut

och där är de namnlösa, gråa banden

kastvind efter kastvind

av rasande eld och bly.


De som såg och iakttog de röda,

för att avvärja katastrofen som hotade,

se, de går tyst in i det okända där

och är stora såväl i liv som död.


Men här, bakom insektsskärmen

och det smutsiga fönsterglaset,

siktar de ljus och himmel.


Här sitter den långsamma, världsvana rasen

för att stöna, sucka och drunkna.


Och till frälsarna i deras kära liv

önskar de katastrof

med ett fromt munväder.

2020/08/28

Epilog

 


Jord och människa.


Jag känner det underbara livet

som uppstår från mig.

Brant nedanför fönstret

så ser ängeln döden.


Där ute klyves fröet

nu i livmodern.

Jorden och fåglarna

trivs i träden.

För sista gången

skannade jag mina grunder.


Jag såg vetet

och jag såg brödet.

Allt är bra.

Jag dör inte.


Guds vita budbärare

välkomnade mig.

Jag kommer att bli av jorden,

vara jorden,

djupare än någonsin.

Jag kommer att förminna det klart,

en hemlig förståelse av vad livet är.


Jag är helt förberedd.

Jag väntar, jag väntar.

Jag är väldigt stark nu.

Jag har gjort mitt jobb.


O dröm! O död! O ljusa mörkhet!

2020/08/27

Ojämn handelsbalans


Om resultatet av dålig handel och vandel.


I natten hänger det en mildhet

som inte längre är människan tillgänglig.


Långt ifrån våra ögons nattliga famlande

och dumdristiga undersökande av mörkret.


För vår egen mildhet var aldrig oändlig

och Gud ärades aldrig genom synd.


De som höll lögnen kär

och de som var ovetandes

stod bägge förvirrade.


Som hopplös tång blev sanningen

som kröp in i tång av en hopplös snara.


Där varest grönt hopp och svart tång

är både lossade och styva i sitt snärjande

på grund av en större ytlig utsmyckning.


Där försvann allt hopp om mildhet.


Nu är vi klienter med ett sjukt liv

och smärtsamt uppgivna som värdelösa

2020/08/26

Kjänkthet


Till alla miserabla fiender till yttrandefriheten samt snarstuckna narcissister.


Så mycket hellre skulle jag vilja leva i ett samhälle där man faktiskt får tala och tänka fritt, än ett där var och en sitter och hukar för att någon obegåvad stolle inte skall komma och straffa oss för att vi eventuellt skulle kunna såra varandra med något vi säger.

Stackars oss som skapat det här ängsliga samhället, där kränkthet och kränkthetspåvar regerar var tanke. Vi borde sagt till långt förr att det räcker nu.

Som aldrig förr lagförs folk som i affekt skriver grodor på sociala medier. Samtidigt som gängkriminaliteten fortsätter att härja besinningslöst, ofta utan uppklarning. Rättsväsendet prioriterar ju i stället åsiktsbrott.

2020/08/24

Skynda på



Det hastar.



Kalla det här ögonblicket
en brinnande blomma,
en sötluktande fackla
eller om det så behövs
helt enkelt ömhet.

Men skynda dig
innan den vissnar
som en brudbukett på en spik
ovanför en sliten dörr.

Skynda dig innan den faller
in i en svärmares irrande drömmar
likt en klumpfotad eremit
som har glömt sin mystik.

2020/08/23

Tunga brottare


Supermakternas duell.


Tunga brottare gör entré.


Två mörkbruna ekstubbar;

så är deras gigantiska klädnader.

Storbenade, tunga klumpar

nu ställda mot varandra.


Garvade, grovhuggna

ryggar och blödande ben;

gungande knappt i balans.

Två stora mäktiga män!


Dragna musköter och hårda skott

är deras bastanta armar

och deras stora händer och fingrar

är fast sammanflätade.


Vid deras sammandrabbning

är det som om två pansarfordon

ohämmat och med vilja

rämmer in i varandra.


Ett underhållande

vansinne.

2020/08/22

Eftermiddagssol


Se dig omkring, räck ut din hand...


Öde sluttningar, ingen i sikte,

bara det avlägsna ljudet

från en fågel som kvittrar.

Sent solljus kommer in i dalens djup

lyser över den gröna ängen.

2020/08/21

Kommunikation



Överföring.


Du skrattar nästan ohörbart

när du går bredvid mig genom kvällen

med världen under våra fötter.


Vinden blåser kallt på våra knän

och jag lyssnar på det högljudda regnet

och de uppmuntrande fåglarna.


Jag ser dig med mitt samvete

och mina tankar hör dina tankar

där du är, upptagen med verkligheten.

2020/08/20

Sensommarseglats



Ferie.


Havet runt oss känns

som en ensam plats

i vår avskilda seglats.


Ibland skrattade jag åt något

som du hade sagt,

varma ord med efterglöd.


Högt upp i masten sken ett ljus.


Det rullande månskenet,

så konstigt, så naket,

och så vitt,

drog dina ögon

till ett grönt spår

och undersökte långsamt

stjärnornas bildspel.


Jag såg hur det stora seglet på himlen

fångade ljuset som en vind,

och vågsamt började svälla.


Jag kände att den fjärran staden

upphörde med att sända oss

sina fåfängliga signaler.


Och vi tog ut vår ledighet.

2020/08/19

För din skull


Sinnevärlden.


För din skull

lyssnar jag fortfarande till tiden;

dess fasta steg

i kvällens blå skymning,

dess tysta läppar

där smärtan

har mildrats till sorg.


För din skull

lyssnar jag fortfarande till rädslan;

livet som inte kan

bekänna sin dröm,

öga mot öga med glömskan

som kämpar för sitt uppskov.

Det tillhör oss.

2020/08/18

Aftontid

 


Abide with me, fast falls the eventide.


Sekunderna går ilsket framåt.

Dygnet har tappat tiden.


Jag blir lika tyst

som en öde strand

denna kalla vinternatt.


Jag blir lika tom

som mitt eldhärjade hus

som står längre bort från mig

än jag kan se eller säga.


Lägg ditt ansikte i dina händer

och försök att föreställa dig detta.

Ta ett enda steg i mina fotspår.

2020/08/17

Vilt liv




Nådevalparnas skall.


Hellre än att illa tala eller skriva

är att ge upp det torra språket

för att bli ett mållöst djur

som i allt av betydelse morrar.

Antingen av smärta, rädsla eller glädje.


Bättre är att tänka i vokaler

brumlande, blödande och skällande

levande med en bokstavslös tunga

med hjärtat som en gonggong

och dess cirkulation som en sonata.

2020/08/16

Idi Amin

 


d. 16:e Aug., 2003.


Med Idi vid din sida

slipper du av buset lida.

Han kan plocka ned

många busar på en gång,

sedan sjunger han glatt

en sång.

2020/08/15

Senare



Nu du.


Senare

är en lång och mjuk

eller en liten och skarp

sorg.


Detta har vi känt

hela livet,

men inte

nu.

2020/08/14

Tänk efter



Tänk efter före men också efter det.


Föreställ dig detta: vi var snöbundna och helt vilse. Maten var nästan slut. Radion var trasig. Skorna läckte av allt vatten. Anteckningsböckerna var blott fulla av minnen. Vi gjorde upp eld, men med för liten värme.

Den flagga vi hade någonstans dold använde vi naturligtvis som en filt. Det fanns absolut inget hopp, inte ens ett hopp om hopp. Fortfarande så.

Jag var emellertid inte olycklig eftersom den annalkande döden kopplades samman med så många kärleksuttalanden från dig till mig och mig till dig att jag inte kunde erfara olycka.

Tid saknades. Krisen gjorde även sitt till för att vässa våra sinnen. Det fanns alltid öron som ville lyssna, ögon som ville avslöja, och munnar som talade väl valda ord. Det hjälpte!

När vi var trötta sov vi och drömde om hur det var under Drottning Kristinas dagar.

2020/08/13

Ny gryning

 


Gyllne morgon?


Jag hittar linne runt ditt huvud men det kallas inte ännu "idag" under dina bleka ögonlock. Fönsterspindlar kryper över din axel och hur kan jag vakna som inte ens har sovit.

Stigarna brer ut sig på armarna bakom dina strandade händer. En borstbagge går på den knöckliga vägen långt bakom din böjda rygg.

Vore det inte bättre att bara släcka lampan som knappt har överlevt i detta dåliga ljus?

2020/08/12

Spiken



En infallsvinkel.


Längs dammvägen i den vita sommarsolen

fick jag syn på en främling.

Passagen var från den stora västanvinden.

Hans svarta ögon glittrade och gladde sig.


I skräpet av ångest och tvivel på mig själv

som en av gudarna och människan övergiven

och medan driven av minnet av gamla Trangen

hatade jag honom i mitt hjärta.


Dimmiga var nu hans avlägsna ögon 

som avslagen dagg

när han plötsligt räckte upp handen stark

och gjorde en stridsgest, som jag kunde se.


Spikens röda låga.


Grälet



Pastorn till församlingen och åhörare: Finns här ett gift par som aldrig grälar? Så res er i så fall upp. Ett par reser sig upp. Pastorn: Här ser ni ett par lögnare! (Sann historia.)



Dina kinder är kyliga
och fuktigt och kallt är ditt hår
och din kappa droppar hårt av regn.

Jag vet inte om det är skärsår
eller av regnet illa tilltygat smink
som nu utgör ränderna i ditt ansikte.

Vi går motvilligt tillsammans
mot den starka, dragande vinden.
Det blåser väldigt hårt och kallt.

Vi talar inte ett ord nu,
allra minst de svaga, dumma orden.
Istället sjunger regnstormen sin sång
i alla dess snärjande ackord.

Vi ber inte om några kyssar nu.
Vi går i stället kalla och mållösa
hemåt eller bortåt.

Vi öppnar inte ens våra paraplyer;
vi är avdomnade till allt
i och runt omkring oss.

2020/08/11

Poesi, hörrö!


Om diktandets gåta.


Dikten har alltid att bryta

med den tidigare uppnådda

förbindelsen.


Att ständigt uttala sig

med lättnad i olika toner

och med mystiska tecken

i det oupptäckta landet.


Att kreativt och bildligt hämnas

på det alltför provocerande

underförstådda.

2020/08/10

Det elektroniska ögat

 


Det elektroniska ögat är icke allseende, men det uppträder alltmer som om det vore det.


Det elektroniska ögat syftar nu

till att se och känna av varje vår rörelse.


Strålen som borde vara violett

lyser grönt på mitt ansikte.


Violett och grönt är lika giftiga som frågorna:

Vad brukade hindra mig från att sova gott?

Varför är mitt tempel nu gråare och klokare?


Jag vet att strålen tränger igenom mitt synfält

som om mina ögon måste söka implicit

efter visdomen i vissa ting.


Som droppar från regnet i stjärnhavet

där man antingen måste skyffla eller drunkna

för att alls kunna se och överleva.


Nära det elektroniska ögat

vars nål genom vilken min kamel

snart måste passera.

2020/08/09

Skifte

 


En promenad bland förfall


En lös hand hade bara

torra grenar kvar

av morgonen

och den mörka vinden

hade bara lösryckta vingar

och levande ljus kvar

av dagen.


Sedan föll snön.


Landet blev som

en förstelnad krysantemum

och döden

tog en sista titt i spegeln

och promenerade

sedan vidare

i sin dystra förtjusning.

2020/08/08

Avskilt ord

 


En betraktelse över Mal.4:2, Matt.24:35 och Hebr.7:26.


Det här talar om den gudomliga solen,

en solid källa av sann frid och glädje

utan intrasslade meningar.


Himlens utandade ord

likt stjärnorna på himlavalvet

ger den ljuva vilan på äldre dar.


Dock, lukten av trä och rök

betyder brandvarning i våra torra dagar.

Var vaksam på detta.


Lyssna sedan noggrant

till de omöjliga, störande rösterna

som talar upplysande ord.


Men lyssna inte till mörkret

och den falske profetens mjuka röst

som förkunnar snärjande lögner.


Rättfärdighetens sol ensam

är trogen sitt ljus.

Ensam och avskild som Hans ord.

2020/08/06

Sinnets glödgning


Se din egen litenhet och avsaknad av verkligt ljus, människa.


Längs sinnenas sluttande slätt

pressade solen en gång hennes eget ljus

så att hon fick se verkligt ljus.


Och den som i övrigt

vågade sig upp på denna slätt

har vägt sig själv på den

och lättare än ljusets strålar

böjt sin egen bräcklighet.


Strålarna har inte kränkts

och ljusets styrka förblir okränkbar.


Endast dina sinnens hårda järn

har vridits och böjts

och har dessutom vägts

och befunnits väga för lätt.

2020/08/05

Sondering


Trevare.


Jag har känt att natten är regnig

och har sett ett landskap grått av sömn.


Jag känner till rösterna

bakom nattens gardiner

och den viskande gåtan av grus

under ett plötsligt illa fotsteg.

Jag känner timmarnas knappa andetag

vilka är längre än deras skuggor.


Detta är sådant man möter

med ett ja och amen

men smått obekvämt

och utan större tillfredsställelse.

2020/08/04

Katalansk kväll


No em fa el pes. Inget som betungar mig.


I mig

och runt mig

är jorden svart silver.


Gamla fartyg

av tusen ord

seglar högtidligt förbi.


Det finns en början

för varje grön sjöstjärna.

Så även för unga tenorer

på kvällsjungande gator.


Som skrämmer fåglar

vilka färdas långsamt över haven

och i det beväpnade gräset

begraver pyttesmå syrsor

med en surrande hemlighet.


Rastlös och snarkande

låter sig tjuren störas i sin gula vila

bakom draperiet av rött vin.


Där ligger den väntande slätten

2020/08/03

Övernattande ord

 



Om att leva med skrivandet.


När jag skrev hade jag somnat in.


Sedan då jag i sömnen hade skrivit klart 

vaknade jag på natten för att ord 

stod utanför det öppna fönstret där jag låg.


Vem hade kört dit dem tillsammans?

Var det hunger eller var det vinden?


De stod i början dödstysta ute i regnet 

och frös och skakade på grusplanen.


Så jag tog med mig dem in på övervåningen.

Då blev den stora spegelns ruta suddig.


Jag hade aldrig vetat hur halvt sovande ord 

tar sig uppför trappan.


Men på morgonen när jag vaknade 

hade de gått iväg och dörren var öppen.


Solen sken högt och torrt; 

och det var fåglar som skrattade i skogen.

2020/08/02

Färden


En resa genom avstånd och tid.


Vi skyndar oss med stjärnsnabb hastighet genom natten över silverkanaler med hjälp av bilbelysning längs vägarnas lågor av vita trädstammar.

Avstånden vi tillryggalägger är stora men märks knappt. På klockan är det fortfarande mörk tid. Ingenting tuggar tidsom fictionsguden vilken flyr på alla fyra i boken.

Han tappar sin huvudbonad på samma sätt som jag skyndar mig fram till mitt antika ursprung under det närmande slutet.

Hur gör sig tid och rum gällande då jag var stund förnimmer mitt blodsband till mina antika förfäder? De färdas och lever kvar genom mig.

Hägern


En vacker syn.


Liten tyst fågel

böjer sig vid vattnet.


Vintern studsar grått från dess ögon

viker av och svämmar över flödet

genom oändliga bäckar.


Ett sprött strå av vass går sönder.


Fågeln lyssnar idogt

till hoppet av en avlägsen fisk

och halvt fryst med sin brist på mat

begraver den näbben i fjädrarna.

2020/08/01

Vaket ord



Ordet är dig nära...


Dikter går till sängs på kvällen

sedan sover de tungt.


Men ord;

ord är vänliga fränder

utan händer.


Och hjärtat av ett ord

är för tungt för natten att bära.


Ord är alltid vakna.

Morgonlöst


En lång natts dag.


Och hela natten såg jag hur två träd tittade mållöst på varandra: ett fullt av stjärnor, ett fullt av mörker.

Och hela natten såg jag hur två händer, ensamma och sörjande för varandra, blev stilla av pärlvit sorg.

Från alla fönster ropade skräcken till dina ögon och fåglar vände sig rastlöst bort från sig själva.

Då erkände jag för dig och du skrattade konstigt och ansträngt och inte en enda morgon klamrade sig fast vid mina fingrar.

Tre mest lästa

Senaste publicerade

Endast

 

UPP OCH HEM IGEN