Om att leva med skrivandet.
När jag skrev hade jag somnat in.
Sedan då jag i sömnen hade skrivit klart
vaknade jag på natten för att ord
stod utanför det öppna fönstret där jag låg.
Vem hade kört dit dem tillsammans?
Var det hunger eller var det vinden?
De stod i början dödstysta ute i regnet
och frös och skakade på grusplanen.
Så jag tog med mig dem in på övervåningen.
Då blev den stora spegelns ruta suddig.
Jag hade aldrig vetat hur halvt sovande ord
tar sig uppför trappan.
Men på morgonen när jag vaknade
hade de gått iväg och dörren var öppen.
Solen sken högt och torrt;
och det var fåglar som skrattade i skogen.
