Solens dans

Perspektiv.

På morgonen då den grå duvan

stilla sätter sig på taket

tvättar jag mig i fiskdammen.

Jag är en musfågel

bland vipporna på tamarisken.

Jag lyssnar till spindeln och hans väv

till blomman på den krokiga vassen.

Till kardinalens låt utan bibel

på alla språk

som tittar runt, tittar runt

och gör sitt oväsen.

Den dagen kastades hennes halsduk

över mina axlar.

Och ett fågelnäste säger

att träden står i beredskap längs gatorna.

På natten vandrar en svart munk

med månen runt fingret.

Jag flyr in bakom den sjunkande vassen.

Inbäddad i skuggor av sorg

gör jag mig en klädnad

av tårar från nödställda människor

(se hur det lyser i morgon!).

Zoomar in den röda solen över Hiroshima

och väntar på den grå duvan utan olivblad.

Envar

Om ett barns relation till dess mor.

Prata med mig, till dess ditt bälte piskas på min kropp.

Prata med mig, till randen av kött, blod, ben och märg för evigt är utrotade.

Prata med mig, tills jag naken i rädsla bryter loss och frigörs.

Prata med mig, med brännässlor inuti såren under jordskorpan. Stenad och renad.

Säg till mig, innan jag går iväg för evigt, att jag kan sova på den svala modersplatsen vid ditt bröst.

Fyndigheten

 

Om sökande och finnande.

En skattletare med sitt sakkunniga öga

sökte på vår livsstrand efter en raritet.

Hur hoppfullt strosade han inte omkring;

högrest och stolt, men gick dock bet.

Bland snäckskal sparkade han runt, förgäves.

Besviken och tyst gick han hem således.

Mitt hjärta slår nu långsamt, min vän.

Ändå sjunger jag nytert åter igen:

"Bryt fram vågor, vindar, bris och slag!

Tills en pärla från en musslas skal en dag

även här kommer att flyta stilla i land.

Ett fynd värdigt denna sköna strand.

Så att det ingenting är värt att ljuga

om den skatt som verkligen heter duga.

Som vi förväntade oss alldeles för snart

men som dök upp i sin egen fart.

Jag vill mig aldrig från havsutsikten vända;

den får mig att se klart till världens ända."

Ingenting

 

Andakt.

Skuggor på låga sanddyner nära ingenting tar tag i mina händer för att inte ta någonting, för att känna hur ingenting känns.

Vänd sedan handflatorna uppåt bedjande, kondensera immans ingenting till våta droppar med en bön.

Flytandes, sväljandes smärtlindring utan några spår av trådar och ingenting.

Tragedi

 En kritik av dålig kulturkritik.

Vår kultur förlorar sina normer när känslor får överhanden med egocentrisk acceleration. Gamla värden blir värdelösa i abnormalitetens transition.

Slagna på fingrarna men ändå klappande i händerna. Till dess att elasticiteten hos våra blodkärl överskrids i en långtgående insats för att förneka en svårfånglig illusion.

Den uppriktiga pessimismen dansar på scenen och förebådar spektakulärt vår undergång eftersom lustans volym förändras med trycket. Européisk kultur påstås vara passé.

Till och med en femfingerövning handlar om oss och deras inbillat smarta idé.

Kackerlackan i glödlampan

 

Vådlig vilsegång.

Vilken chans har en kackerlacka i en glödlampa - denna ljusballong med eld - som hamnade där av misstag?

Han har fortfarande sina horn för att söka efter utvägar. Hans ben kan fortfarande niga ungefär tio gånger.

Men alla platser böjer sig smidigt till det brinnande lilla ansiktet. Det stilla glödheta ansiktet i den blinkande runda bollen.

Antenner som ormar svänger tungt. Dör hårt.

Mångtydig

Mångfasetterad. Begränsad.

Jorden kretsar kring sin axel.

Eld dör i aska.

Man blir levande genom en vändning

runt dödsaxeln.

Frågan, svaret och uttalandet

ligger i askan och önskningarna.

Som kretsar runt axeln

på avstånd.

Allt om mig och dig

finns i den lilla asken

som innehåller "som-det-händer".

Och jag, mannen i allt omkring mig

avtynar under polysemins interdikt.

Banbrytaren

Frontman.

Han bor alltid vid den östliga gränsen eftersom kamp är hans klimat. Han känner fienden och fruktar honom inte, utan förblir beväpnad och beredd.

Han tvivlar aldrig på vad han behöver och vill samt tämjer ödet som vore det en vild häst. Denna omsorgsfulla ömhet måste tappas på kanna.

Vi accepterar också det faktum att vinsten fortfarande är värd priset.

Fatal flykt

Dödlig inandning.

Han omfamnar den onaturliga lyckan av för honom okända ingredienser. Han reser mellan utrymmen och rymder. Han är inte medveten om hennes dödliga kyss. Han märker inte heller av hennes giftiga andedräkt. Han är redan borta.

Han stannar ensam kvar i den inbillade komforten av hennes fatala blandning. Känner inte faran. Ser inte hotet. Äger inte sin egen själ längre. Så är det taget från honom. Och han andas in sin död.

Äntligen har han hittats. Med sitt ansikte fruset i rädsla. Med sin cigarett fortfarande i handen. Han ligger på marken och rör sig inte längre. Kvarlevorna förmultnas långsamt. Men känslan blir allt starkare hos de åskådande. Ändå förstår ingen.

Vårens grundton

Intoning.

Torr jord och vindblåst är som ett styvt fackverk. Pressade hårt mot lapptäcket som är etsat av smältande snö.

Bredvid en flod som rinner gnistrande fram. Klotter från säd och frö på barmarken skriver på sitt brötiga sätt sin signatur över det hela.

Avundsamma på dess rörelser är ännu frysta sjöar och dammar. De ligger lågt och muttrar svagt i sina tårdrypta tillhåll.

Agg

 

En kontemplation över 3Mos. (Lev.) 19:18, Mark.6:19.

I mörker bor jag. Ljus är min fiende. Agg är min cell.

Jag kommer aldrig att vara fridsam. Ingen går säker för mig. Jag skall döda vem eller vad som än försöker att passera mig. De skall inte passera! Agg är min grav. Ingen slakt är min sista.

Jag längtar efter tillfredsställelse. Triggad av åsynen av färskt kött. Agg är min reflektion och mitt begär efter träta, frustration, förräderi och bedrägeri.

För evigt strövar jag mellan utgrävningar fulla av tvedräkt. Agg är mitt hem. Tvistande mitt öde.

Minnesstenen

 

Återbesök.

Han går in i dimman. Där mörkret bor och korpen strövar.

Han öppnar grinden till de långvarigt dödas domän och tidlös rymd.

Han ser vid sin minnessten de gamla tecknen av hans sedan länge förlorade namn.

Han stänger sina ögon. Sväljer tystnaden. Vidrör stenen.

Han dör på nytt och lämnar minnesstenen bakom sig.

Ohelig fader

 

Upp.12:9-10, 13:11.

Ohelig fader. Varelsen från helvetet som från himlen föll. Dväljandes på jorden. Riktandes dess styresmän. Dyrkad av avfallets prelater. En mardröms födelse.

Draken blåsandes död i människornas gap. Mänskligheten sväljandes andetaget som luktar österns magi. Sprider indignitet. Brutalt brännes liv bort. Omöjligt att fly från stridens öga.

Eoniska anti-profeter släpper djävulens avkomma lös. Graviditeter med förhatliga väsen skapar satans ras. Inga aborter för dessa eller någon kur för att stoppa branden.

Adjö, fredens dagar. Farväl, gryning, morgon, dag och afton. Natten är här. Sista striden nalkas snart.

Förfalskat förtroende

Dummokratins degenererade väg där fienden förvandlas till frälsare. En kontemplation över uttrycket “låtom oss då äta och dricka, ty i morgon måste vi dö” (1Kor.15:32).

I djupt mörker sover tanke, förstånd och känsla. I till synes oändlig fred behövs inte ett eget sinne.

Försumma dina tankar och glöm sanningen. Varför tänka själv? När vi kan följa massan. Som okritiskt följer sina vilsna ledare.

Tag ingen varning. Ignorera skyltarna. Även om de får dig att hitta rätt. Det är lättare att förstöra ditt arv, familj och hem.

Ge din kraft till de mäktige för dagen. Lås ditt sinne och följ blint de som vilseleder dig till det för dig okända.

Åsktungan

 

Loudmouth.

En tjej jag kände då vi var unga

Hade en hemsk och åskande tunga

Jag ville inte göra henne arg

Det vore som att reta en varg

Hennes raseri kunde mina öron bedöva

Hon kunde lätt all god stämning föröda

För när hon viskade, talade eller skrek

Vaken eller sovande, på allvar eller i lek

Var hennes röst som åska, hög och rullande

Gentemot decibelnivåer inget gullande

Som en rasande tiger som vill komma loss

Det gjorde ont i mina öron förstås

Och stack i bröstet som hugg från en kniv

Jag undviker henne för resten av mitt liv

Om du någonsin träffar henne, håll dig undan!

Du går aldrig säker för den åskande tungan

Själens skymning

Skymningstid.

I själens skymning blir kroppen ihålig

Resonlighet hemsöks av åldrande

Ett slut utan någon början

Sjukdom kommer snart att vinna utrymme

I den sköra kroppen med uppätna sinnen

Det tomma, stirrande bleka ansiktet

Ingen kroppsvärme, men dock feber

Fortfarande svaga tecken på liv

Men ett svagare liv utan virilitet

Ty ljuset har redan dött

Lampan har slocknat

Hon har obotligt skadats invärtes

Ängladamm

Drömmande. Uppvaknande.

Min dröm är ett ler

Drejat av tidens händer

Sången i strömvirvelns ljud

I en oändlig refräng

Min dröm är ett solo

Spelat av lustans instrument

Lyssnad på av min vilande själ

Bland upprört ängladamm

Min dröm är bara en dröm

Snart rör jag på mig och vaknar

Glömmer alla minnen av den

Allt som finns kvar

Är en avlägsen värk

Födelse

 

Se helheten.

Jag hade aldrig känt passion

Inte heller upplevt lycka eller frid

Aldrig förnummit himlen

Aldrig varit bekväm

Jag hade aldrig sett det verkliga livet

Jag bodde inte heller i mitt eget hem

Aldrig hade jag haft något hopp

Mitt öde hade varit okänt

Jag hade aldrig fått vad jag bett om

Aldrig fått någon önskan beviljad

Kändes mig heller aldrig någon tröstande hand

Än mindre en önskad kyss

Jag hade aldrig hittat ett sött hem

Ingenting jag kunde ägna mitt liv åt

Jag hade aldrig hittat den sanna kärleken

Om jag inte först hade träffat dig ...

--

The Residents - Birth

Mörkrets ögon

Vitt ljus. Vit hetta.

Mörkrets ögon

Bländade av vitt ljus

Svettandes av vit hetta

Drunknade i skräck

Önskade av natten

Blickar utåt

Ibland döende

Drunknandet

 Neddragandet.

Totalt mörker

Det är det som närmar sig

Jag måste skydda mig mot det

Ändå gör jag det inte

Jag sväljer det

Fångad under vatten

Det är mitt öde

Sväljandes det tomma mörkret

Jag ser inget annat än svart

Solen lyser inte här

Mörkret tätnar

Känn dig bara lugn

Jag kan inte längre se sikt

Hamnen kan inte nås

Det otänkbara djupa mörkret

Hon lockar mig, botten

Rädd för att förlora mig

Men jag lever inte längre

Så lugna du ner dig

Jag är redan här

Existensens kyrkogård

Bland de levande döda.

Gå nu på stenvägen

Sökningen efter bevis är avslutad

För att bevisa förlorad tid

På existensens kyrkogård

Följ vaga fotspår

Till vägen som många glömde bort

Eller har aldrig känt

Men som alltid oväntat har väntat på oss

Hitta den röst som är försvunnen

Sinnet som vilar så tungt

Hennes själ ensam, så ensam

Förseglar hennes sorg med en kyss

Öppna ögonen och rör vid henne

Hon vaknar, tar dig i handen

Ni dansar på gravarna tillsammans

På existensens kyrkogård

Helig tystnad

Ords.10:19, 17:28, Jes.53:7.

Allt trasigt igen

Allt gjorde ont igen

Gömmer mig själv

Undsatt av tystnaden

Allt slets i stycken igen

Allt nedsmittat igen

Min själ bestulen och sönderriven

Men räddad igen genom tystnad

Fortet ser ut att kollapsa

De svaga fläckarna har hittats

Bland alla hundratals vrakdelar

Men ändå, utan synd

Alexandra av Sachsen-Coburg-Gotha

 

d. 16:e April 1942.

Olika falla ödets lotter

Prins Ernst II föll för dig

O, Hertig Alfreds dotter

Nattskuggan

Natten drivas bort. Dagen gryr. Joh.1.:5.

Han är det,

min påstådde beskyddare.

Född ur mörkret

samt omgivande skymningsväsen.

En själ full av tankar

om vad den kommer ihåg.

Det anser jag vara

ett minnesmärke

över förlorad kärlek

och hur tiden gick.

Han ser ut mig

med sina mörka ögon

och ser fara

i min existens.

Kommer närmare,

redo att slå mig.

Men jag stannar kvar

och omfamnar dagen.

För det är min enda vän

som väntar på mig.

En blommas död

 

Avtynande.

Liljor på flickans grav

Vissnade av solen

Böjda av vinden

Trampade av tiden

Hängivna till marken

Långsamt förtärda

Vitt inte längre vitt

Namnlös

Inget namn, ingen hamn, ingen famn.

Ljudlösa tårar

Fulla av sorg

Faller på marken

Bildar där ett dike

En pool av sorg

Ett sorgens hav

Utan botten

Inget slut i sikte

Endast reflektionen

Från ett tårfyllt ansikte

Brushuvudet

Dissonans. Diskrepans.

Det regnar i mitt huvud

Lysande stora droppar

Det regnar i mitt huvud

Men utsidan förblir torr

Mitt huvud stormar

Blixt, åska och konstigt brus

Mitt huvud stormar

Men utsidan visar sig vara döv

Det blinkar i mitt huvud

Mina tankar susar bort

Det blinkar i mitt huvud

Men utsidan verkar vara släckt

Påskdagen

Matt.28:6, Luk.23:45, 24:6-7, 1Kor.5:4.

Uppståndelsens ljus

Skinandes på den rämnade

Förlåten i Templet

Påskafton

1Mos.(Gen.)2:2-3. Texten hämtad från östkyrkans ottesång.

Idag håller Du helig den sjunde dagen

Som Du har välsignat från begynnelsen

Genom att vila från Dina verk

Du frambringar alla ting i dess varande

Och Du gör allting nytt

Min Frälsare hållandes sabbatsvilan

Återställandes kraf

Långfredagen

Jes.53.5, 1Petr.2.24. 

Bild: Stanislav Rapotec, Meditation över Långfredag,1961.

Gud förvandlade

Dödens oundviklighet

Till livets oövervinnlighet

Bön för altaret

Om att önska avfälligt prästerskap bot och bättring samt återupprättelse tilltjänst. Neh.8-13, Ps.32, Jes.28:78, 53.12, Mal.3:6-18, 4:4-6, Apg.6:7.

Förlös detta altare

På vilket gudomlig paritet offrades

Helga var och en

Som vid det nu framträder

Förlåt dem deras överträdelser

Ta bort all deras smärta

I återstående luttrande rening

Och utrensning av ogudaktighet

Hav bort deras förverkade fläckade trasor

Ge dem en ny ande och ny helig skrud

Hjälp dem att läka deras trasiga hjärtan

De som så ångerfullt grät över sin synd

Amen

Finstilta politiker

Politikerna och den fina verkligheten.

En ideologi som är så fin att dess främsta förespråkare själva ej kan eller vill leva enligt den.

Bostadsområden som är så fina att de som baxat fram dem inte vill bo i dem.

Skolor som är så fina att de som ordnat dem inte vill att deras egna barn skall gå i dem.

En trygghets- och säkerhetssituation som är så fin så att de som sett mellan fingrarna angående den inte vill ha den utan har sina egna säkerhetslösningar.

Ett skattesystem som är så fint att det blott gynnar dem som drivit igenom det.

Politikerlöner som är så fina så att de, trots att de är skyhöga, alltid ytterligare höjs.

God natt, dummokrater.

Informationssamhälle?

Infosamhället krackelerar.

Pålitilig information

Eller förledande desinformation?

De flesta står handfallna som hjon

Budskap som är lika förvillande

Som från en berusad spion

Uppgifter som är lika inbillade

Som från var random mormon

Usel varudeklaration

Medlidande

 

Hebr.4:14-16.

I sin frestelse till den betungade kämpen säger Satan:

"Guds värld utgörs blott av en boning för de döda. Blod flyter från sår från skadade eller livlösa på slagfält. Vart jag än blickar är tårdränkta ögon. Fäder, mödrar, syskon, barn. Alla är de i dödens garn.

Fartyg förstörs, hus och kojor sopas bort av kulor och kanoner. Blott elden är människans lott då så är fallet. Jorden bävar och skakar. Vem skall räkna listan på alla sjukdomar? Det ligger på människan och hennes stora arbetsbyte.

Hon planterar och någon annan plockar frukten. Hon bygger hus som någon annan får bo i. Hon längtar efter att leva och kvävs i någons snara. Än här och där finnes gift som förkortar hennes livsdagar.

Där i schaktet sliter hon till sin undergång. Farliga ångors drift; sjukdom, förstörelse, förödelse är människans gåva. Gud gav ingenting annat än detta!"

Men den betryckte skådade upp mot Kristi tron. Han svarade frestaren stilla:

"Medlidande gav Han också".

Sommarmorgonen

Om att behålla fältet. Målning av Ion Tuculescu, “Solrosen”, 1954.

Sommarmorgonens glans skiner nästan överdrivet. Majsfältens pompa och ståt överväldigar. Slätternas söta frukter låter sina pärlor hällas ut i grävlingsboet. Dess anteckningar ter sig som om det svängde i fåglarnas högljudda refränger. Varje träd har noga skött om sin frukt, likt välsmorda vapen. Ett gränslöst leende låg över den azurblå himlen.

En mäktig insekt utvecklade vattnets röst: "Fältens blomster glimmar av ett hav av underbara fjärilar!". Landet är dess fästning med små skimrande regnmoln ovan, som spolar en pigas hår när hon har badat i viken.

Längre bort skymtar den antika bron med sina bågar avguld. Som en väv ovanför orienten, ett regnbågsvalv. Skördemannen gick fältet framåt, förföljd av sitt segel. Herden gick bakom honom med sin flock och sin sång. Pigan, barfota, gick undan dem iklädd blott badhandduken. Torkandes av pärlorna när hon passerade dem.

Mitt i denna glans, denna mäktiga förtrollning, detta azurblå, lila, solrosgula, vågiga panorama ljöd en trumvirvel och fanfar plötsligt med en dyster ton. Ty där vid horisontlinjen strider nu trupper av krigare. Jorden är nu lik sorgessången. Värmen nu i mörkret svalnande. Fågeln som täckte finplatsen i gräset flydde och ljudbilden förvandlas av höga, arga rop. Lugnet blev av de åskande kanonerna angripet. Den ljuva utsikten var nu överskymd av svart krutrök.

Med bedrövad själ gick jag hemåt: Ack, ve! Där allt nyss var azurblått, glädje och strålande blomster är nu blod, svett och tårar! Men snart gömd högt uppe i träden fastnar ett mäktigt lugn återigen snabbt. Där lär man sig hur man gör bort döden och låter den ljuva sommarmorgonen vara kvar.

Nässelvägen

Utrymme i det lilla men goda.

Det var så smalt där att två fjärilar, sida vid sida, på den kunde knappt flyga. Solstrålar sken där fram på smygande vis.

Snigeln som kröp där fyllde hela sin omfattning. Blott en bit av blå himmel sken över vägen.

Under dess mörkade valv gick vi tillsammans. Dock, underbart nog! Var det ändå lugnt att säga:

Vi två fann tillräckligt med rum för att tillsammans färdas fram på vägen.

Ädelstenen

 

Värde.

I middagslugnet ligger stoft på fjärilsvingar som slingrar sig kring ett skimrande träd. Varunder jag sitter och betraktar dig.

O, vackra själ! Ingen ger sådan extas som du. Tänk att dig jag äger och i mitt hjärta jag bär, som en ädelsten. Hundra kyssar skickar jag till dig, mina drömmars själ.

Du har däri kastat din strålglans, din ljuva doft. Lila glitter av ametist och grönt ljus från smaragd lyser nu varmt mot mig. Nu är det allt i världen jag äger. Du allena är det jag i mitt hjärta bär.

Vad hade jag i denna världen om jag icke hade dig, du ädelsten?

Skogsfantasi

Skogsvandringens momentum.

Käre Gud, en sådan märklighet

Kommer till mig ute i skogen

Som om ovanför mig

Ett fågelnäste jag kanske ser

I det mörka höga trädet

Där skuggiga stenar nedan står staplade

Och jag hör ljuvliga låtar från det där boet

Som är förlagda mellan dimmig luft

Det bör åt hemgång nu bära

Således bär jag mig med lycka

Men känner dock denna fruktan

Kommer detta bo att förbli oskadat?

O, berätta för mig, kära barn!

Havets vatten

 

Livsviktigt.

Ljuv och lockande

Som sköna kvinnors behag

Skummande spets

Dina böljande rullningar

Stormar och kast

Trasslar mitt hjärta

I snabbheten och lockelsen 

Av din sång

Furan på bergen

Mjuk som en suckan

Gyllenbruna stränder 

Utanför staden

Du kommer först

Men håll dig borta 

Från sliten och leran

Från bördan och plågan

Om de skulle fastna vid dig

Jag knäböjer och du ger

Dopets gåva

Sorg jag nu behärskar

Stark med din kraft

Jag tror att jag går

Till ensamhetens lera

Till min fantasis land