En kritik av dålig kulturkritik.
Vår kultur förlorar sina normer när känslor får överhanden med egocentrisk acceleration. Gamla värden blir värdelösa i abnormalitetens transition.
Slagna på fingrarna men ändå klappande i händerna. Till dess att elasticiteten hos våra blodkärl överskrids i en långtgående insats för att förneka en svårfånglig illusion.
Den uppriktiga pessimismen dansar på scenen och förebådar spektakulärt vår undergång eftersom lustans volym förändras med trycket. Européisk kultur påstås vara passé.
Till och med en femfingerövning handlar om oss och deras inbillat smarta idé.
