Om att behålla fältet. Målning av Ion Tuculescu, “Solrosen”, 1954.
Sommarmorgonens glans skiner nästan överdrivet. Majsfältens pompa och ståt överväldigar. Slätternas söta frukter låter sina pärlor hällas ut i grävlingsboet. Dess anteckningar ter sig som om det svängde i fåglarnas högljudda refränger. Varje träd har noga skött om sin frukt, likt välsmorda vapen. Ett gränslöst leende låg över den azurblå himlen.
En mäktig insekt utvecklade vattnets röst: "Fältens blomster glimmar av ett hav av underbara fjärilar!". Landet är dess fästning med små skimrande regnmoln ovan, som spolar en pigas hår när hon har badat i viken.
Längre bort skymtar den antika bron med sina bågar avguld. Som en väv ovanför orienten, ett regnbågsvalv. Skördemannen gick fältet framåt, förföljd av sitt segel. Herden gick bakom honom med sin flock och sin sång. Pigan, barfota, gick undan dem iklädd blott badhandduken. Torkandes av pärlorna när hon passerade dem.
Mitt i denna glans, denna mäktiga förtrollning, detta azurblå, lila, solrosgula, vågiga panorama ljöd en trumvirvel och fanfar plötsligt med en dyster ton. Ty där vid horisontlinjen strider nu trupper av krigare. Jorden är nu lik sorgessången. Värmen nu i mörkret svalnande. Fågeln som täckte finplatsen i gräset flydde och ljudbilden förvandlas av höga, arga rop. Lugnet blev av de åskande kanonerna angripet. Den ljuva utsikten var nu överskymd av svart krutrök.
Med bedrövad själ gick jag hemåt: Ack, ve! Där allt nyss var azurblått, glädje och strålande blomster är nu blod, svett och tårar! Men snart gömd högt uppe i träden fastnar ett mäktigt lugn återigen snabbt. Där lär man sig hur man gör bort döden och låter den ljuva sommarmorgonen vara kvar.
