När höbalarna blommade.
"Börja nu! Samlas tillhopa.
Vi har ortsmöte, mannen!"
Ett finger pressas mot urglaset.
Han skakar tillbaka armen.
"Så ska det vara!"
Han gömmer sig
i den vidsträckta rocken igen.
Gamle Klasse ger besked:
"Du vet, du och jag
håller inte för munnen.
De pratar illa om oss
och nu vi måste berätta för dem
hur vi körs runt som skottkärror.”
Han lämnar männen bredvid honom.
Byäldstena står upp bakom ett bord.
Klasse drar upp pälskragen
ännu högre upp runt halsen.
Det är som han säger till oss:
”Skammen är nu mer än en skandal.
Men prata strunt, det gör man!"
När frågestunden kom
stiger han ännu högre upp
och skålar sedan.
Klasse måste få se att vi inte
är hans enda publik.
Att ortsledarna
både ser och hör honom.
Hans hand knäppte allt stramare
runt rörets huvud.
"Jag vill inte fråga,
jag vill säga, Herrn ..."
Vig när han hoppar med ord,
men skrämd och avbruten
av deras bulliga blickar,
som hjorten av jägarens bössa.
Tillbaka som ett får
och nu han tar tag igen.
Ingen långbänk att vänta.
Det räcker med:
"Jag ville säga,
att vi är förtryckta!
Som brutna bönor
i den misshandlade torven
är våra huvuden
och våra munnar klämda.
Men vi måste komma loss.
Vi behöver en man
som du, Nils-Oscar,
ty när du talar på åkern
under arbetets gång,
då får vi kraft...".
Sedan knäcktes hans tunna rör
och han satte sig ner.
Han försöker att passa ihop bitarna,
känner sig så inflammerad
att han kunde hämnas på sina händer.
Sedan blir han medveten om mig:
"Tala du med publiken,
jag bröt min pipa så illa nu."
Men ingen av oss andra
har Klasses röst.
Och Nils-Oscar
har patron emot sig.
