Såsom fänaden, människan.
Geten går på höga ben
till reservatet,
livrädd för gräset.
Den flyr förgäves,
de svängande bladen
som cirklar över den.
Den stinker av rädsla,
med vidöppna ögon
och näsborrarna
blockerade av damm
i det skrämda ansiktet.
Jagar nu iväg
med hovarnas spänst,
gör dammmoln
framför jägarna,
men de blir inte trötta.
En slutare öppnas,
krypskytten är på,
en röd fläck sprids
snart över bröstets
grova fleece.
Helikoptern vänder sig bort.
Djuret stannar upp,
lugnar sig och somnar.
Maskinljudet försvinner.
Folket lutar sig tillbaka:
Ännu ett beslut
om liv eller död.
