Ogräsets ode och öde.
Jag är ett ogräs som vinkar
i nöd till ljuset,
men som långsamt kvävs.
Jag har fibrer i slammet,
jag tuggar syre förgäves
och förminskas
i kvävande smuts.
Broalgerna sjunger med,
de muterar genom tidvattnet.
Förgäves i den kvävande
sången till havet
förblir våra alger smutsiga.
Ibland är jag befriad från ogräs
och min sång finns inte i kören,
ibland är jag den svängande
uppåtsträngens oktav,
då ljuset nära den
suger upp smutsen från mig.
