Betraktelser.
Det finns en slags symmetri
som naturen kallar sin egen .
En graciös kvinnlighet
även om stenar ligger i vägen,
som trycker sig mot den vänliga marken
i kurvor för fallen kvist och gren samt barken.
Vissnandet sprider sig runt omkring,
där finns månens dimmiga stämning.
Rad på rad med naggade träd
ovanför den bandprydda lagunen.
Tom stillhet utan midnattsbris
Eroderad jord vid vattnen.
Slam stulen från bördiga fält
eteriskt flyktig framryckning.
Naturens egen bedårande beröring.
