28/2/1986

Åsså lägga lite pussel.

Skumraskaffärer +

Bofors +

Skandiahuset +

Stay Behind +

Hotbild +

Obevakad

=

Oplanerat,

Tillfällighet,

Impulsartat,

Svagt motiv,

Gatuvåld,

Ensam galning?

--

Om att lägga pussel

En eftermiddag i djurparken

Inspirerad av trummisen Guigou Cheneviers lilla live solostycke "Un Après-Midi Au Zoo".

Två kråkor

gjorde sitt bo

av ståltrådar

och i stålbad

långt från vass

och varma floder

bor röda finkar

och vilda påfåglar

som fortfarande

lägger sina ägg.

En järnbur syns

långt ifrån åsar

och långt gräs

där kastar sig

apor omkring

och vattenbufflarna

tar fortfarande hand

om sina små därnere

vid betongkaret.

Du och jag

är bara

i ett enkelrum

separerade

från deras glädje.

--

En Public Aux États-Unis D'Amérique, 1979

Liikutukset (Till Lars Levi Laestadius)

d.21:a Feb., 1861.

Rörelsen framåt

till nyckelmakten.

Paradisiska stunder

i nådens ordningar.

Corona

Kampen för dagens ljus.

Vintern äter sitt blad

ur min hand:

vi är vänner.

Vi tar bort tiden

från krontussen

och lär den att flyga:

tiden återvänder till skalet.

I spegeln är det Söndag.

I drömmen sover man

med munnen öppen.

Mina ögon faller ned

till den älskades fötter:

vi ser på varandra,

vi säger undrande ord,

vi älskar varandra

som vallmo och minne,

vi sover som vin i skal,

som havet

i månens blodström.

Vi står omfamnade i fönstret,

de tittar på oss från gatan:

det är dags att veta!

Det är dags för stenen

att slappna av,

att droppa ned.

Det är dags

för rastlöshet

att sluta slå ett hjärta.

Det är dags

att det var dags.

Det är dags.

Amsterdam III

Revisitation.

Amsterdam är Amsterdam,

till och med en decemberkväll

finns det blommor av is mot rutan.

Hur kan gammal kärlek rosta

om koltrastar fortfarande sjunger

på den tråkigaste sommarversen?

Och på vallgatorna lyser lamporna.

Bergsmannen

The Old Man of the Mountain.

I de upphöjda klipporna gömmer sig

ett grovt och underbart frö,

forntida grönblå lämningar som lyser.

Bergsmannen proklamerar livets gång.

Tunna taggiga vägar, röriga vattenblad

följer i de döda klyftornas fotspår

som lämnade stjälkar och rötter överallt.

En kompakt skog som skymmer sikten.

Hopplöst trädbevuxen och mineralhaltig

är den gamla orörda och värdiga världen.

Töm landskapet på dess onödiga inbyggare!

Bergsmannen regerar här.

Höjd och djup är förvånade.

Inte mycket utrymme kvar

för dödliga människor i detta system.

Ett avskilt territorium.

Född avslappnad genom bergen

grubblar han här och där länge

och anger med arkeologisk enkelhet

skalan som omgivningen existerar i.

Pegasos

Fall och flygförsök.

Det är natt.

Månens hästsko

flög lätt iväg

från fönsterbrädan.

Sida vid sida

En meditativ text.

Vad gör själen?

Inte varje person är född med en vaken själ. Själen känner sig inte hemma i många vistelser. Vad väcker själen i människan? Hur uppfattar människan sin själ? Vad har själen att säga till människan?

Ibland, ofta, en gång, mycket ofta, ingen vet, när själen vaknar efter en livstid av hårt arbete, av att leka, söka och finna. Sedan plötsligt, efter en stor känsla eller en radikal upplevelse, det oväntade resultatet av en plötslig insikt; ett förtydligande, en uppenbarelse. Ja, en uppenbarelse.

Du överlämnas till upplevelser i rymden - överallt och ingenstans, full och tom - se helheten i sig, som doft eller minne, sol, hav, måne, stjärnor, berg - vilka omger och genomsyrar våra liv.

Själen i sitt inslag: oupphörligt legendarisk och fylld, ger och tar, en interaktion mellan den bottenlösa urgrunden och de gränslösa avstånden utan banker - och öm hud på ytan, begränsad av horisont, livlina, kompass, ram, tyngdkraft - här och nu, född i ord, väckta av bilder.

Inspiration färgar en rik palett som exponerar känslor, förstärker känslor och tar hänsyn till den s k slumpens lagar och det snabba beslutet. Balansen återhämtas som efter en intensiv kamp mellan att skriva med bläck och torka, mellan tystnad och drift.

Här regerar evig rytm, hand, sinne och känsla. Öga mot hjärta, själ på jorden, hemma i naturen och din egen känsla, med kreativt ord som initieringsnyckel till passion och dröm.

Vid stupet, vid vattenfallet mellan ravin och vit festival, pärlans indigo och magenta. Det ömtåliga äggskalet andades och hade påtagligt ingenting av öppenhet. Han famlar i henne, hon famlar i honom. De tenderar båda mot varandra. Själsförhållande - dela livet.

Hon avslöjar honom, han avslöjar henne. De går upp tillsammans, från våg till moln, blygsamhet till blygsamhet, ström och ström, sida vid sida, man och kvinnas timglastid glider in i evigheten: vad gör själen i människan, vad uppfattar människan?

Konst är ett inspirerande element, livet är en inspirerad gest. Övergivna, fattade och kontrollerade, uppskattade och hanterade, ett ögonblick av stillhet och energi.

Reflektioner runt ljuset. Rymdgåtor i tidsresor. Det är välsignat att tro på levande Gud. Det kallas tacksamhet. Det är levande. Den som har öron till att höra, han höre.

Vem, vad, var?

 

Om att se ut som ett frågetecken.

Vad har vi gemensamt?

Vad delar vi med varandra?

Vilka ord är verkliga

och vilka efterliknar bara?

Varför gör vi det vi gör?

Vad för oss samman,

vad har vi gemensamt?

I vilken utsträckning

liknar vi varandra,

i vad är vi olika eller lika andra,

varför dessa möten runt ordet,

varför tystnaden i att skriva

där allt hörs inifrån?

Vad händer i vårt väsen,

vad händer när vi skriver?

Vilka tekniker, metoder,

vilka inspirationer, uppenbarelser,

vilka tillfälligheter,

vilka vanföreställningar?

Vad har vi att säga?

Vad har vi att säga till oss själva,

till varandra, till andra?

Vad handlar det om,

vad lagrar det, vad händer

och "vad", sa du, "är frågan?"

Vad har vi att säga,

vad kan vi föra fram,

vad vill vi lyssna på,

till vem och varför,

vad har vi för oss,

vad lämnar vi bakom oss,

varför skriver vi?

Varför öppna munnen,

varför konfrontera,

närma sig och träffa andra?

Vad känner vi igen,

vad vet vi, vad delar vi?

Kommunicerar vi,

kommunicerar vi

genom ordets gåva,

ger vi tecken på

ett öra till andra språk?

Vad gör författaren?

Vad rör poeten?

Hur kommer sångaren

till sin sång?

Vilka är våra sista ord?

Vad är kvar av oss?

Vad är vi mer än damm och aska?

Vem rör sig i minnet,

som snubblar på yttre händelser,

vem lever rikt, djupt,

inåt och uppriktigt?

Vem har hittat fred?

Vem sjunger fritt?

Vem andas fantasi?

Vem har det högsta ordet?

Vem väntar på en annan?

Vem hittade sin egen väg?

Vem kan motbevisa livet?

Vem ställer frågorna?

Vem vet svaren?

Vad betyder dessa ord?

Vad har vi att säga?

Vad har vi gemensamt?

Museet

 

Dåsiga betraktelser.

Trött på genierna, de eviga madonnorna med barnet, de hertigliga porträtten, världskartorna med försvunna kontinenter, svärd från duellerande herrar, klavcymbalerna, tårvaserna och mästarnas ofullbordade verk. Trött på salongsmusik och alltför pråligt gnål. Trött på att veta hur man stirrar på vad andra vill se.

Gobelängerna som redan sov var förhindrade att närma sig guiderna som kysste åskådarnas uttråkade ögon med inlärda repeterade fraser. Jag skulle hellre åse goternas, vandalernas och de ursvenska barbarernas grova konst än dessa franska, löjliga malligheter.

Och, tyvärr, när skönheterna efter stängningdags återgår till sig själva i tystnad, tänker sextanten tillbaka på Kim, längtar vägen efter barnets hand, saknar pilen vindens visslande och museet kan inte lindra sin smärta med människors krystade beundran.

Med brist på muskler lämnar museet sina värdefulla salar till natten och dess väktare och går i stället med sin ande till vingårdar där befruktning sker, till bevingade barn som hämtar nät, till stallen där grisblåsan rullar som en boll.

Hellre tretton orkidéarter och det vita vildsvinet. Den utstrålar nöjd sin samling passvindar, dess manuskript som raderas av tidvattnet, sprickorna genom vilka pojkar såg det förbjudna och den sätter sig som en katt på kanten av ett bad fullt av klart vatten.

Det är utställning det, gösse.

Bollen

Om tillvarons dribblingar.

Bollen är på Zlatan. Vinden gläder honom. Han tvekar. En liten blomma står i hans väg. Hon visar glatt sin egen ringhet till planens gepard.

Han får henne att heja lydigt, och han slingrar sig längre längs de enklaste stigarna som mäts ut bland gräset. Han hälsar och dribblar mot mål.

Han lägger snart kinden mot gräset, sporrad och varm. Men se där, en skalbagge! Bollen undviker den inte, den böjer skalbaggsbenen och matar döden. Stoppet.

Detta är vad han fruktar på denna nedtrampade kyrkogård där oturen inte längre är begravd. Detta är vad han vägrar.

Även om en cypress eller annat farthinder bryter av hastigheten. Barn kommer ändå att ta efter honom, vad han än gör.

Snart flyger han igen över staket, tak, kransar och slitnagamla namn. Bara för hejarna att hänga med.

Gatubarn

Insyn.

Hon sover bara,

natten är mörker

bakom soptippen.

På morgonen

är piskan mogen

så även den

råa borsten

i grova, slitna

tvätthänder.

Kycklingskinn

och kycklingben

kokas sakta med

löv och blad.

Eftersom ingen

kappa eller sjal

finns i kartonghuset

får morgontidningen

bli till dagens

klädnad.

Vid bordet

 

Åstundan, väntan, längtan. Serveras med en 78:a.

Jag hedrar den här

lilla ritualen,

så att du kan återvända

varje ögonblick.

Varje dag, när det blir

väldigt mörkt,

sitter jag vid bordet

med en extra tallrik,

din egen stol, ett ljus,

ett glas, bestick,

som om du blott

hade stannat till

någonstans.

Jag hör (hur skulle jag

någonsin kunna tro

att du, genom vilken

jag existerar, skulle

hålla sig borta för gott?),

jag hör, och snart

nalkas brus, grus,

låset, hundens skall

och du kommer in just nu,

så jag tänder lampan,

ordnar blommorna,

sätter mig till rätta.

Jag hoppas bara att

jag kommer att vara lugn

och utan att titta på

vad jag har förberett

kommer att hitta orden,

som om det är självklart:

Kom närmare, du är väntad

och medräknad!

Henry Hall and the BBC Dance Orchestra (vocal: Dan Donovan) - Hands Across the Table (1935)

Mötet

När höbalarna blommade.

"Börja nu! Samlas tillhopa.

Vi har ortsmöte, mannen!"

Ett finger pressas mot urglaset.

Han skakar tillbaka armen.

"Så ska det vara!"

Han gömmer sig

i den vidsträckta rocken igen.

Gamle Klasse ger besked:

"Du vet, du och jag

håller inte för munnen.

De pratar illa om oss

och nu vi måste berätta för dem

hur vi körs runt som skottkärror.”

Han lämnar männen bredvid honom.

Byäldstena står upp bakom ett bord.

Klasse drar upp pälskragen

ännu högre upp runt halsen.

Det är som han säger till oss:

”Skammen är nu mer än en skandal.

Men prata strunt, det gör man!"

När frågestunden kom

stiger han ännu högre upp

och skålar sedan.

Klasse måste få se att vi inte

är hans enda publik.

Att ortsledarna

både ser och hör honom.

Hans hand knäppte allt stramare

runt rörets huvud.

"Jag vill inte fråga,

jag vill säga, Herrn ..."

Vig när han hoppar med ord,

men skrämd och avbruten

av deras bulliga blickar,

som hjorten av jägarens bössa.

Tillbaka som ett får

och nu han tar tag igen.

Ingen långbänk att vänta.

Det räcker med:

"Jag ville säga,

att vi är förtryckta!

Som brutna bönor

i den misshandlade torven

är våra huvuden

och våra munnar klämda.

Men vi måste komma loss.

Vi behöver en man

som du, Nils-Oscar,

ty när du talar på åkern

under arbetets gång,

då får vi kraft...".

Sedan knäcktes hans tunna rör

och han satte sig ner.

Han försöker att passa ihop bitarna,

känner sig så inflammerad

att han kunde hämnas på sina händer.

Sedan blir han medveten om mig:

"Tala du med publiken,

jag bröt min pipa så illa nu."

Men ingen av oss andra

har Klasses röst.

Och Nils-Oscar

har patron emot sig.

Konversation

Rådplägning,

Jag undrar vad

den gula grammofonen

säger till dig

efter sextio år i Augusti?

Det här är min röst

över den svarta telefonen.

Är du ensam på kvällarna,

gamla dam?

Det här är min röst

över den svarta telefonen.

Igår kväll var den mörkgrå,

i morse var den blå.

Jag undrar vad

den gula grammofonen

säger när den rör sig

och du kommer ihåg

att på pianot har du

en gammal metronom.

Du vistas ute i trädgården

och ser där en påfågel.

Det är jag som visar dig

den sista äran,

för vilken den gråa gåsen

fnyser och ryser.

Det här är min röst

över den svarta telefonen.

O själ, du påsklilja

bredvid den mörka strömmen,

vänta tålmodigt,

jag kommer att hämta dig snart.

Uppe på berget

En reflektion över Matt.7:1-8 och erfarenheten av att ha vistats på förklaringsberget. Modifierad version av text ursprungligen skriven i Maj 2020.

Alltför helig

för min kringskurna kropp

är denna plats

där allt är helgat

likt det allraheligaste.

Jag distraheras

av allt som stör

där nedanför,

det som kring sig rör.

I ande och själ,

i kött och blod,

i nedsänkt märg

förs ett samtal.

Ett önskan till allt

vad sant liv är,

som oförsynt

vill lära sig mer.

O, jag ville aldrig

lämna denna plats

utan här sätta bo

för resten av jordelivet.

Blott stöket

och larmet

nedanför berget

stör stillheten.

Lidandet som också

undervisar om livet

och fåfängligheten

nedanför berget.

Världens olidliga kval

och bittra eftersmak.

Men Kristus allt

det övervunnit har.

"Vår blick mot helga berget går

där, Jesus, du förklarad står

i glans så ren som solens sken

och pris av Fadern får."

(Psalm 121, EVL, Finland).

Ryska posten

 

Uttalas "rizzka påzt:en".

Ryssland är redan i krig i Syrien och Ukraina. Båda är rationella - från rysk synvinkel. Vill du nominera ett tredje krig så måste det kunna motiveras i ryska termer. Det finns inget de gör som inte är överlagt, men från en bild av världen som är deras egen. Våra kinesagenter lär inte ha en vettigare åsikt därom än "tuta och kör, Putin!".

När vi arbetade med sådant här så räknade vi inte med att våra motståndare var oberäkneliga utan vi räknade med att de skulle komma krypande på samma ställen som de bästa av vad vi kunde komma på att ställa emot dem fanns.

Men för att täcka upp att vi inte hade hade full inblick i VAD de tänkte på så hade vi också med några fall av att "de gjorde något ändå". Som att ha ubåtskryssning i Svealands skär eller invadera Gotland. Men de invaderade aldrig Gotland, vilket tyder på att de är rationella.

Navalnyj. Ett namn vi inte hört talas mycket om förr, fängelse 1,5 år och sannolikt förgiftad innan, även om nervgift är något den händige kan röra ihop i källarlabbet medan polonium inte är enkelt alls. Han hinner svalna som politisk faktor på 1,5 år och hans fru, om ryssarna vet vad de gör, sitter snart på 3 år för anstiftan.

Den norskättade konspirationsteoretikern Jordan B Peterson talade häromdagen på bootube om tråkiga scenarion för väst och säger att antingen får vi hitta en fiende att skylla på eller reformera för att förklara våra samhällens degradering.

Ryssland har av förståeliga skäl tackat nej till att följa vår kurs. Det gör dem till kandidat som fiende. Men troligen så försvinner de senare in i den kinesiska sfären, för att det är enda sättet varpå de kan arrangera sin säkerhetspolitik och så kan vi se ryssar på plats i tredje land, för kinesisk-rysk räkning.

Nu handlar det alltmer om att förhålla sig till Beijing snarare än Washington. Världen ser idag helt enkelt inte ut som den gjorde på 80-talet. Det behöver inte minst alltför halsstarriga 40- och 50-talister i väst till både höger och vänster inse. Då tänker jag främst på kolumnister,"specialister" och bloggare samt en och annan alternativmedia journalist.

MSM journalister är inget att vidare räkna med i detta då de överlag inte kommer att inse hur den världspolitiska verkligheten ser ut idag ens om de skulle krocka med den på E4:an. De lever kvar i det förgångna och har dessutom alltför bra betalt för att göra så.

Från 1989 till nu och Gråbo

En resumé

Du bor nu i ditt bo

av medioker gråhet.

Jag besöker numera

alltmer sällan Gråbo,

som lyser dovt grått

i skymningens slöhet.

Dessa sammankomster

bakom murarna där

känns alltför trista,

det är dessutom

alltför långt bort.

Vi har också allt mindre

att säga till varandra

vid varje besök.

Förr pratade vi om allt.

I skolan var du

en populär Pocahontas.

Det var där

vårt samförstånd

var tänkt att skapas,

men i våra

”ideologiska skillnader”

fanns det saker

du inte ville acceptera.

Jag hatar dig för det.

Du tränar på sitaren.

Skall jag känna skuld?

Jag har inget att dela

med mig av

i din musikaliska värld.

Åh, syster midnatt

gör mig kall med vinden,

stjärnor äter min kropp

och vi blir båda gamla,

vi är inte längre tjugotre.

Jag är trött,

du har ingen aning

eller vill inte ha det

eller så

förstår jag dig inte.

Du gifte dig

med en östgöte

och flyttade

till den där grå hålan

och jag tänker

alltmer sällan på dig.

Ganska så precis

fyra eller fem

gånger om året.

Vaccination

Såsom fänaden, människan.

Geten går på höga ben

till reservatet,

livrädd för gräset.

Den flyr förgäves,

de svängande bladen

som cirklar över den.

Den stinker av rädsla,

med vidöppna ögon

och näsborrarna

blockerade av damm

i det skrämda ansiktet.

Jagar nu iväg

med hovarnas spänst,

gör dammmoln

framför jägarna,

men de blir inte trötta.

En slutare öppnas,

krypskytten är på,

en röd fläck sprids

snart över bröstets

grova fleece.

Helikoptern vänder sig bort.

Djuret stannar upp,

lugnar sig och somnar.

Maskinljudet försvinner.

Folket lutar sig tillbaka:

Ännu ett beslut

om liv eller död.

Ikaros

Hybris.

För inte så

länge sedan

flög Ikaros tätt

mellan himmel och jord,

som svängde

mellan liv och död.

Hans vingar

var balsamerade

med vax

och glömde vad

som varit och vad

som kommer att vara.

Han visste att det inte

fanns någon väg tillbaka:

som himmelens dimma

kände han sig flyktig.

Han kunde inte längre

landa vinglöst,

inte på trampade gator.

Förutom att Ikaros

adress är föråldrad

är det bara hans spel

som betyder fingerpekande,

folk vill ha hans huvud

som ett uppstoppat ansikte

mot en museivägg.

På en bronsplatta

försvann Ikaros från jorden

och föll tillbaka dit ned

med ett blå regnmoln

i ögonen och av

den gyllene solen

förbrända vingar.

Sfinxen och jinxen

 

Varat och tiden.

Om du en dag går iväg -

vänd dig då bort ifrån mig

lämna ingen adress

eller telefonnummer.

Ta din ilska med dig,

packa ned skulden

stoppa ned den

i din handväska

full med upplevelser

och vad du ser som segrar.

Ty jag skall då vara tyst

som sfinxen.

Kanske, kanske en dag

din balsamerade kropp

ibland besöker

denna pyramid,

men återhämta inte

dina glömda smycken,

bara den lilla söta ringen.

Se, hur på jorden

byggstenarna stannar kvar,

hur de stå där ändå.

Dock ej för beständigt.

Baskiska havet

Förtvivlan och hopp.

Jag är fångad

och med striden

någonstans i evigheten

strandad på Kap Verde

där alla mina begär

till ett förlorat hemland

förgås dag efter dag.

Där har jag fullt sjå med

att hålla med horisonter

och tärande längtan,

i ljusets gula glöd om dagen,

i nattens mörker med lykta

genom den smala grinden.

Jag beundrar varje ord

som kommer till mig,

låter de sätta sig ned

på små byggnadsställningar

som växer till båge och mast

och lyfter sina segel

samt begynner till sist

den ultimata resan

med det lilla fartyget

på ett öppet hav

till ett grönare gräs.

En sliten bok

Att avkänna tecken.

Och var jag en sliten bok?

Min rygg är svag och utnött

ständigt böjd som den är,

mitt omslag matt.

Kommer du fortfarande

ibland att tänka på mina ord,

bläddra igenom min existens,

minnas mina trasiga bilder,

vilka är referenser till dig själv.

Kommer du att söka

mellan de skrynkliga sidorna

eller kanske läsa en dikt igen

och minnas hur det var då.

Kommer du att höra

hur jag rasslar under dina

händers smekningar

på mina nu bleka sidor.

Bland de många volymerna

kommer jag nu att placeras

antingen här eller där,

högt eller lågt på hyllan.

Bindningen faller ihop av sig själv

och öppnar mitt dagboksliv för dig

i det skinande dagsljuset

där du sitter och läser.

Årsdagen

Toner från en inre och yttre värld.

Dofterna av sommarnätter

påminner mig om att jag inte vet

vad som ytterst är liggande

i min djupaste tanke

som svävar här i mörkret.

Som en gammal skattjakt

full av längtan till något

vagt och långt borta;

där ekon svävar

av mjuka psalmer

stiger en doft upp

från bokstäverna i min bok.

Låt mig påminna dig

om att jag inte riktigt vet

hur riddarna från gamla tider

övervann och uthärdade

för att finna sin skatt.

De är borta ...

men en varm längtan

till något vagt och avlägset

dit mörkret inte når

förblir hos oss

och de varmaste psalmerna

tonar ännu innerligt.

Mittpunkten

 

Avståndsförhållande.

Där hänger han, eldkulan

långt utanför vår räckvidd

relaterad till materia.

Han hänger utan att falla,

vi rullar runt honom

i vår glob av vatten och jord.

Den jordiska vägtullen

som är öppen i hans körfält.

Månen rullar runt

och mjukt framför honom

och med den flyger

framför min trädgårdsgrind

en sparv med en mask i munnen.

Målningen

Att göra en tavla.

Formen bildas ur 

det smärtsamma arbetet

likt buskarnas tillväxt 

längs de bördiga kullarna.

Långt innan färg 

och perspektiv är färdiga

är åren runt omkring mig 

grovt huggna

såsom en tjock och mörk ram.

Ormmänniskan

                                       

Samtidsstudie. Skamtidsstudie.

Människor är ormar. Om ormar inte kunde vara människor så skulle vi vara rätt nöjda med de kringrullande arm- och benlösa varianterna. Vi går in i diskussioner med vår egen föreställningsvärld och våra egna begrepp och lämnar dem för det mesta utan att ha tagit några större intryck av andra och i den mån vi minns något av samtalet med dem så är det det som vi själva sa.

Men eftersom ormar inte är populära så brukar vi ofta klä upp vår plan att komma åt grannens egendom på ett lite bättre sätt, som att kalla det "rättvisa", "jämlikhet" eller kanske "solidaritet". När han motsätter sig det så kallar vi oss "demokraaater" och honom "fascist"/"rasist". Skulle någon hålla med oss så är han plötsligt "expert" och säger någon emot oss så är han "konspirationsteoretiker".

Och det är naturligt. Det naturliga är att man själv menar sig ha rätt, och skulle passa som riddare i medeltida ballader, och att den andre är en orm. Vetenskapen faller rätt naturligt in med den som betalar för den och är alltså antingen en hop lögnaktiga stollar eller en hop lögnaktiga och välbetalda stollar.

Uppenbart alltså vad det rationella valet för experten är. Faller någon ur ledet och håller med oss på någon enstaka punkt för att han vänt checken bak och fram så är han den ende sanningssägaren och en stor forskare. Medan han, när han vänder tillbaka för att sköta amorteringarna, sålt ut och är en förrädare.

När vi då skall komma överens i större sammanhang då vi vet om att hälften är ormar, så är det knappast "demokratifrågor" det handlar om utan snarare hur man håller ryggen fri från överfall på vägen till och från tinget och hur man lyckas tvinga på den andra sidan sin vilja.

För vi har plundrat bort vår förmåga att klara och skydda oss själva och glömt bort att när man till huvuddelen kan göra det, så behöver man inte oroa sig för att grannen är en orm och finns där ett staket emellan så är det naturligt att köpa sin egen gräsklippare, snarare än att kidnappa hans.

Och skulle han krypa över staketet under natten för att bättra på inkomst och förmögenhet med min sekatör, så är det morgonens glada skratt att hänga av honom från spetsarna på staketet och skicka hem honom.

Problemet är att SAP:s version av demokrati tar bort hägnen och att vi diskuterar hur det borde vara istället för att koncentrera oss på mekanismer som får även ormen på andra sidan staketet att verka hederlig och inte komma över för att stjäla. Så länge han tjänar på att gå i bolag med andra för plundring och vi inte har konstruerat de mekanismerna så kommer våra motsvarande plundringsföretag att gå i konkurs pga ej senaste teknik samt tidsbrist för att första halvan av månaden går till att tjäna ihop det han stjäl.

Landet blir fattigare med deras plundring och förräderi (någon som undrar varför vi kan ha 2% ökad BNP i 40 år och det enda som har hänt är att TV-apparaterna blivit större. Vart tog resten vägen?) samt spär på avståndstagandet från grannen när han visar sig från sin uslaste sida.

Det här slingrar vi oss inte ur.

Kensington

En gång i London under vintertid.

En skugga med ett skrynkligt ansikte,

en pinne som svänger och förtrollar.

Ur skymningen blinkar dimmigt ljus,

och ett gäng gasljus lyser

bakom bollar av dimglas.

Julgranar hoppar omkring i rad,

på gräset bredvid Peter Pan.

Sagans bok viker sina blekta blad,

öppnar sig för moln och måne,

under himmel, stjärna och stråle.

Och alla ting som står i sin tystnad

berättar den kvällen sin gamla historia.