Till Antoni Swatkowicz.
Om du någonsin tillhörde den här världen
Så är det just nu ikväll
Med gatorna fulla av herrelösa hundar
I insekternas mikrotonala orkester
Du skickar ner stjärnor från skyn
Vilka faller ned längs mina armar
Som vore de födelsemärken
Vem åker på den svarta kanten av teleskopet?
Jag har klättrat uppför denna kulle
För att titta på kometen
Men det är bara månen jag ser
Ja, hälften av pariserhjulet
Du är där uppe i skyn
Sätena gungar fram och tillbaka i vinden
Dysterhet.
Ljudet av rasslande siden har avstannat
med damm fylles marmorgården.
Inga dansande fötter faller nu på dess golv,
vissna fallna löv i högar blockerar porten.
För hon, min glans, min härliga är borta.
Kvar är jag, kastad i hopplös ångest.
Ett angeläget ämne, på sina håll.
Torka har gjort att stadens hårda stjälkar vissnat
Vinrankskablar sjunker och faller sedan i trassliga högar
Bland kitinskal av uttjänta bilar och lastbilar
Nervös oro från fönsterrutor ovanför gatorna
Tindrar i solljus när de faller ned
Och krossas varsamt på förfallen cement
Sammanfogas i komposten med sten och stål
Rostande balkar vissnar i den passiva nöden
För vi hade stensatt våra glittrande majsfält
Stoppat våra fruktbara källor och förbannat vårt vete
Smutsat ned havet och låtit brytarspetsarna brinna
När gödseln verkade för våra största behov
Men köpcentran odlades på kornmagasinen
Från floder av plankton reste sig höghus
Om folkvandring.
De kom i tusentals i väldigt långsam takt. Alla utom de som begravts på helgade kullar eller de som stannat i Florens eller någon annan plats som fallit på läppen.
Människan hade inget bra ord för att resa ännu. De unga som fortfarande ville hitta hem över eller bakom nästa kulle eller leta frodiga betesmarker förbi varje ökenremsa och torrmark.
De kom över bergen och runt dem. Hornen ljöd från boskap och vagnar. Vandring till fots över stenig och frusen mark, ofta uppbruten och skyfflad i högar. Vandrade kvinnor och barn eller mannen som drar tung last på axlarna.
Bara till den dagen han hängde i dödens tvärstycke. Bunden i marsch mot löfteslandet.
Om transitionen till kallare tider.
Hennes bröstvårtor
Styvnar i oktoberkvällen
När kvinnan lyfter sin klänning
Hela hösten har hon väntat
Efter ljuset från månskenet
På en gård som lönade sig
Till hennes makes förnöjsamhet
Kvinnans ögon är svagt lysande
Såsom de sista plommon
Hon med flit konserverade
De är så mogna att de gropas
Det är allt som hon visste
Att det skulle bli av det
Skum av skum på hennes tår
De enda andra rörelser hon ser
Är en blå åder i en handled
En slits öppnas i den mörka huden
Ur sjön - och hon glider ned i den
Hennes mun rund och blek
Såsom den väntande månen
Död 26:e Dec. AD268.
Minnet av dig lever än
för din kamp
mot fienden,
för sanningen.
Om sällsamma upplevelser.
Du, kvinna med främmande språk
Du väcker mig
Tala du på ljusets språk
Som fladdrar mellan oss
Öppna mitt hjärta för din vardaglighet
Ge röst åt din rädsla och dina högtider
Såsom du undrar om mina dito
Din familj blir min
Innehållet i det du tror
Färgar min syn
Du tar på mig
Här är min hand
Fylld med din
De pulserar med nytt hopp
Och en hård längtan
Att låta ljuset guida oss
Berätta för mig
Var jag skall vara
Julskinka, eh? Man ärar inte Messias, som höll sin Torah till punkt ochpricka, med en grisröv! Inse.
25:e December var en stor och betydelsefull högtid i den antika hedniska grekoromerska världen i form av mithraistisk soldyrkan. Ty det var "den oövervinnliga solens födelsedag".
Den högsta guden i denna hedniska föreställningsvärld var "solgudinnan" - känd som himmelens gudinna i Orienten, även kallad "himmelens drottning" (jmfr Jer.7:18, 44:17-18,25).
Vintersolståndet i December var den tid på året då denna gudinna mottog den mest omfattade tillbedjan. Denna vinterhögtid var även känd som "Nativiteten" - Solens födelse.
Just i den hedniska traditionen så nämns den 25:e December som det datum då en jungfru föder ett barn. Men vilket barn då? Jesusbarnet? NEJ!
Solguden Mithra antogs ha fötts vid denna tidpunkt. Så var även fallet med Osiris, Horus, Tammuz, Hercules, Bacchus, Adonis, Jupiter - alla de hedniska anti-kristerna.
Detta faktum indikerar att alla dessa hedniska solgudar och relaterade gudomligheter härrör sin härkomst från den ursprunglige solguden i det gamla Babylon - Nimrod.
Nimrod omtalas i Gen.10:8. Han var hamit eftersom han var son till Ham. Ham var den av Noas söner som blev förbannad för sin överträdelse (Gen.9:22-25).
Nimrod var grundaren av det gamla Babylon, han var också den som byggde Babels torn, den assyriska huvudstaden Nineve och flera andra hedniska metropoler. Nimrod var en antikrist i sin tid och han är en förebild för vilddjuret (vars tal är 666). Nimrod var en mycket ond man. Han var gift med sin egen mor, Semiramis.
Nimrod och hans fru, dvs hans egen mor - Semiramis, grundade tillsammans ett hedniskt religiöst system i Egypten. De försökte tillsammans med ett ekonomiskt och politiskt system göra detta världsomfattande (Gen. 11:1-4). Men detta misslyckades de med. Ty Gud grep in med språkförbistring och fördrivning (Gen.11.6-9).
Nimrod blev dödad av sin farbror Sem för att ha skapat en falsk religion och för att ha försökt förena alla jordens folk under denna. Semiramis blev då den som höll denna religion vid liv. Hon födde en son, Tammuz. Eftersom det skedde mer än nio månader efter det att Nimrod dödats så blev hon tvungen att hitta på en historia då hon ej var omgift.
Tammuz var alltså en oäkting och det skapade problem för Semiramis som hittade på en fantastisk historia om att det var en solstråle som hade impregnerat henne vilket gjorde att hon blev havande och födde Tammuz. Hon hävdade att han var en reinkarnation av hennes son och make, Nimrod.
Vi kan läsa om Tammuz i Bibeln och se hos Hes.8:11-14 att hans kult även praktiserades av det avfälliga Israel.
Semiramis påhitt antogs vida omkring och Tammuz (även kallad Bacchus, Adonis, och Osiris) blev en gud. Hans födelsedag var den 25:e December. Traditionen av att högtidlighålla den 25:e December är mer än 4000 år gammal och härrör från detta.
25:e December är alltså en dag som är förknippad med mithraism, dvs soldyrkan, och är födelsedatumet för Tammuz, sol-gudens son, en inkarnation av Nimrod. Därmed är det förknippat med en antikrists födelsedatum!
--
Läs även om hur Jesus inte kan ha fötts i December:
Lövhyddohögtiden - Herrens födelse
Om en konversation mellan två män under en gammal dödsvaka i avlägsna trakter.
Nej, jag tror inte att du hör rätt
vinden gör inte något stön
eller något personligt klagande.
Det är bara denna kyliga
förbipasserande Decemberkväll.
Mil efter mil bort från Pleistocen-stenar.
Nej, du ska inte ge förkylningen något huvudbry.
För i mörkret här finns ingen avsikt
till ondska, skada eller orätt.
Naturligtvis kommer det inte heller att vara så.
Men låt oss upphöra med vårt pladder
och låt denne orustbonde stilla dö.
All that’s true is the red & white & blue. Rule Britannia!
Labour, greens och libdem åkte på stryk i brittiska valet
ty britterna vill gärna slippa EU kvalet.
Corbyn fick nobben trots twittermobben på sin sida
samt riggade valprognoser som mot verkligheten strida.
Blått över hela landet utom i Khans London,
brittiska EU-vänner fick sig överlag en omgång.
Kanske UK återigen visar sig vara riktiga motståndsmän
och leder Europa till renässans och storhetstid igen.
Om en bister vardag i förorten.
Löften om trygghet politiker designa
Ty sådant vinner mången röst
Från de som ej finner någon tröst
Hos farbror blå eller är det Aina?
Ty ingen i Kallhäll vill på ICA få en smäll
Rådande politisk färg är alldeles för gräll
Om den hedniska gudinnekulten hos Yorubafolket i Västafrika.
Jag är i stående position
Klädd i tusen svurna eder
Med spikarna och kilarna
Indrivna i mina axlar
Exposerade i min navel
Mina ögon är riktade och levande
De slits i det erotiska läget
Jag håller mina bröst
Med båda händerna
I perfekt balans
Mina starka knän stödjer
Välsignelser för tusen matrilinjära år
När du ser på mig, du
Gelede man
Bär då den snidade masken och knäfall
Agnostiker, vidga dina vyer!
När du går ensam fram i naturen
Försöker vinden att berätta något
Viskar gör gräset, bladets semafor
I dammet ordnas mörka korn
I sig själva mönster som du kan läsa
Om någon bara hjälpte dig att lösa koden
Linjer rör sig över vetefälten
Vilka var kloka nog
Att överleva Faraos grav
Liksom mönstren över vargens päls
Där han sover och väntar på månen
Sedan går han med alla dennes vänner
För att sjunga världens hemligheter
Strax utanför stadens kant
En cykel.
Staden mörknar naturligt med natten som öde lantstugor när skymningen avslutas på sommarkvällar då ingen form upprätthålls.
Eller höstkvällars trötta suckan vid solnedgången från ansträngningen av för mycket göromål idag till att göra ännu mer i morgondagens ljus.
Om ett förflyttande i rymd och dimension.
Hur snabbt måste hon gå iväg?
Hon kallar på svarta svanar från speglar överallt
Från hallar och portiker, från tjärnar
Hur snabbt måste hon veta?
De vandrar genom hennes ögons utforskande
Försvinner sydligt tills deras gråt
Är där borta dit hon måste gå
Hur snabbt blåser molnen på himlen
Skälver trädtopparna, mojnar vinden och dör?
Hon rör sig som kvällen till natt
Glömsk när svanarna begynner sin flygning
Eller den unga våren
Med den kvarblivna bräckliga snön
Så snabbt måste hon gå
Vandra vidare.
En dag vill jag ta mig ledighet från tillvaron utan krusning,efter att solen gått i moln. Kanske en natt när vindarna är lugna och månen ger regn. Du sover naturligtvis, men jag kommer inte att störa din vila, bara lätt glida ut genom dörren, börja gå västerut.
Någon jag har känt kan känna en tomhet, gå till fönstret och spana och inte veta varför. Kommer du ihåg morgonen då rödhakarna slutade sjunga? Ingen märkte det, tills efter det att snön föll. Det är så jag vill gå iväg till min härliga ledighet!
Tyst, mjukt och stilla, smältandes in i väderleken. Leta efter mig i skuggan av en pil. Lyssna noga, hör vad gräset säger. Det talar för mig.
Om riktigt kalla dagar i nordvästra amerika.
De frigida kullarna, bundna tyst i snö
Kopplas ihop så det gör ont i den spröda frosten
Strömmen är glaserad med is, kyld till tystnad
Den som inte har köldskada kämpar
Bland tynande minimala fläckar av barmark
Den bräckliga och kalla himlen
Sträckt så hårt och tunt som blått kan vara
Är bara grader från att krossas som glas
Kylan har svultit all rörelse, allt ljud
Och omger oss nu, ivrig efter våra andetag
Plötsligt - en liten gul fågel!
Som inte är större än mitt hjärta
Fladdrar över huvudet, som en snabb puls av ljus
En liten värme i denna rysning från rymden
Om en offentlig hängning i äldre tider. OBS! Texten är ej avsedd som ettargument i div dödsstraffsdebatter.
Det skedde uppe på den grova kullen
Ungefär en halvmil utanför staden
Vem som helst kunde se det
Det var runt klockan tolv middagstid
När mästermännen slutligen hängde upp honom
De övriga män som samlats runt honom
Drog sig tillbaka ned bland oss åskådare
Några upprättstående stenar blockerade vägen
Upp till kullen och däromkring
Våra ansikten krympte som lera då det var över
Någon kunde efter en stund se en kvinna
Som böjde sig ned där uppe på kullen
Nedböjd stämde hon upp en sång
Härifrån lät hennes låt blott såsom gråt
En mor som sin son besjöng med klagosång
För oss blev dagen och natten lång
Om mannen i ett hädangånget par, och vad som finns kvar.
Det objektiva ögat måste se sig själv först och skåda längre än spegeln som den tittar in i. Den stadiga rösten får aldrig skälva lägre än låga toner i förnuftets ozon.
Ändå kvarstår känseln i näsborrarna för att lura den sensuelle mannen som kommer ihåg så klart och tydligt. Blå himmel och sommardagar, som var alltför korta.
Beröringen av hennes hud, slät som mullbärssilke svalnar genom åren; hennes namn var Marisha. Skrivet i svag doft av hortensia och pensé
Dechiffrera koden för de stenar som översållar gamla eftersatta gravar. Semaforer av kärlekspar som smälter samman i ogräset.
Utlös ditt förflutna i vad det var med hennes dito. Du vet hur dina egna nerver spunnos till mjuka garn.
Banor under jorden, ditt nu dammiga men breda leende med sin kärlek, som ligger där kvar genom tidens tand.
Merrily, merrily, merrily, merrily, life is but a treat.
Tidigt uppe dessa svinkalla fräckmornar tycker jag lite synd
om alla strävande strebers.
Som alltför tidigt lämnar så varma platser som sängen,
brasan och spisen och tar sig sig ut i den smällkalla kylan.
Bara för att retuschera ansiktet och hålla fasaden.
En betraktelse över Gen.8:22, Ords 28:19, Matt.6:1, 19-20, Gal.6:7-8,1Petr.4:8, Jak.3:18.
Vi fuskar med det mesta under flera år,
låtsas att vi inte har någon gnagande rädsla
för att förlora hopp, vänner eller medel.
Men till slut förstår vi den universella lagen
vars räckvidd binder oss alla i ett slag.
Vi har för att inse detta alla vår lilla dag.
Sedan vänds tidvattnet till rusande strömmar
kanske långsamt, beroende på vad vi sår.
Kanske fort, för att dränka eller för att släcka törst.
Genom den moraliska lagen är vi förankrade.
Vissa kallar det öde, som vi sorgset böjer oss för.
Andra kallar det bestämt för karma
inbillande sig att själen evigt vandrar och aldrig dör.
Åter andra kallar det blott straff för synd,
påståendes att den egna gärningen allena gottgör.
Ändå borde vi säkert känna på något sätt
att även om vi skyr prövningen som vi får
så är att möta prövningen också närhet till Gud.
Och som vi så älskar Hans försoning från dag till dag
kommer den kärleken tillbaka till oss.
Att på bättringsvägen återgälda skulden som är så stor
Räkna inte mig som nyckfull, nej - jag tror.
En kontemplation över Matt.6:26.
När jag ser ett hungrigt litet barn så spröd
hungrig i all sin brist efter kärlek och bröd.
När jag ser en bortglömd gammal man
begrundandes hur fort tiden går med bävan.
När jag ser mänskligheten längta efter att bli fri
vetandes att den aldrig här på jorden det kan bli.
Intet går Gud förbi, som råder och ser i himlen sin
som månar om var sparv, även den som trillar av pinn.
En dialog. Eller vad det nu skall vara. Matt.5:14-16, 6:2-4.
Det vore bäst att när någon gör något riktigt angenämt
Så skulle de alltid låta det i sig räcka och tala för sig självt
Men för världen ropar visst folk ganska högt om sinainsatser
Somliga kan inte låta bli att för egen ära stöta i basuner
De framhåller gärna sig själva och sin egen förträfflighet
Svårt att inte se att de är alltför självbelåtna med det
Likets Sal. Matt.24:11, Jak.5:5.
Prydliga, artiga och korrekta
Kanske också lite oförskräckta
Komma de i präktiga kläder
Talandes hala ord med munläder
De vet att särskilt leta upp den
Som har det svårt och brist på vän
Att dem bomba med tal om varm gemenskap
Om ett spännande liv bort från utanförskap
Inbillande dem om förträffligheten med "Sanningen"
För att få dem att tappa fattningen
Göda de vacklande själar till slaktedagen
Vilket blir slutresultatet av att vara bedragen
Med mörka makter som agerar i kulisserna
Driver de sin agenda utanför de givna premisserna
Var på vakt mot dessa ofria bedrägliga hjon
Som icke äger den allena saliggörande tron
--
Brasklapp: Denna text vänder sin aversion emot ett särskilt religiöst system,
inte enskilda individer som av olika orsaker hamnat i detta system.
Om en svunnen tid i Albanien.
Nere i ett torn i Tirana sitter Kamrat Hoxha. Ensam mot en hel värld. Trots brist på välfärd kämpas det för idealsamhället och det alltid hotade uppehället.
Med folkbeväpning och bunkrar undanhålles jänkare, serber och turkar. Med resurser så ringa och små mot självhushållning man dock gå.
Världens övriga röda har vikit av. Revisionismen har blivit imperialismens slav. Ja, såväl Moskva som Peking var kontrarevolutionens medbrottsling.
Endast PPSH med besked vet hur teori och praktik blir verklighet. Hur man rensar ut var politisk odåga. Åt Enver efter förmåga...
Binah (hebr.): Förstånd, förståelse.
För Syster Binah är livet i sig en gåva att vara tacksam föroch att njuta av
Ingen liten lycka är för liten för att undkomma hennes medvetenhet
Inga fångster av smärta inom en medvandrares själ döljs för hennes känsliga uppmärksamhet
Så är det ock att hennes till synes vanliga göromål var dag övar en sällsynt syn hos henne
En mild uppsjö av rika, men ibland små, skatter, som alltför många tar för givna
De små skratten, som livet erbjuder oss alla, men som verkar på var och en av oss på olika sätt
Mot bakgrund av den väg hon genom Försynens försorg har valt bland livets tusentals stigar
Går Syster Binah ledande fram genom de levandes land på Vägen som leder till det eviga livet
Om husägarbestyr.
Jag planterade sjuttio tulpaner
i min alltför lilla trädgård.
Bladen skär igenom husbilden
av rader med gula jonkviller
samt krokusar i guld och blått.
Av allt jag hellre skulle göra
från dag till dag, vet jag
är odlandet av blomster och blad.
Hängande genom och utanför spaljén
för att fint avsluta tiden före vintern.
Om en agents öde.
Han skickades till Orienten
En dubbel agent, dubbelt lurad
Hans beskydd drogs in någonstans i Tqvartjeli
Männen i svart sa att hans uppdrag var förfelat
Hans tid för att huggas bort var inne
Det finns haschishfläckar på hans mustasch
Men pusselbitarna går inte ihop
Ty vissa människor på höga positioner
Vill pränta något av hans många ansikten
På somliga transkaukasiska mynt
Han borde noga titta hur han styr sina steg
Ty förr än senare hittar de hans sargade livlösa kropp
Han får allt svårare att skilja dag från natt
Svettlinjer som sotglitter svärtar hans ögon
Neuroser sipprar som sädesvätska
Genom öppningarna i hans förklädnad
I en mörk bordell spräckte han en spegel med sina rop
I går kväll tappade han äntligen helt besinningen
Hotellväggarna föll samman och taket rasade in
Han såg mänskligheten stående framför honom
Lyftande alla sina händer i en märklig gest
Sedan kom hastigt den efterfrågade nådastöten
Om barns vishet.
Barnet har lärt sig psykologi
Vid en tjusigt ringa ålder av tre år
När vi skäller ut henne efter en fadäs
Gör hon först bara ett hemskt väsen
Sedan gråter och bönfaller hon med sorgset ansikte
Hon leder oss så i en ganska lustig jakt
När inget av detta fungerar så bra
Lägger hon till ett charmigt sätt i sin vädjan
Ursäkta då, giv mig så söt förlåt
Hon vinner åter igen högsätet
Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du skall alltidligga över och aldrig ligga under, om du hör HERRENS, din Guds, bud, somjag i dag giver dig, för att du skall hålla och göra efter dem (Deut.28:13).
Intensitet i allt vi möter
I hushållsarbete och vardagssysslor
I omhändertagandet av barnen
Med flyende himmelsk glädje men ändå jordnäraförankring
I sorgens värk eller bultande smärta
I tystnad, stillhet eller i väldig storm
Tillsammans med medvandrares goda bistånd
Med livlig kontemplativ ensamhet förgylld
Återvänder vi, förnyade med nåd
För att åter gå först i mänsklighetens tåg
En reflektion från kanadensiska jaktmarker.
Jag har ofta sett den blyga dovhjorten stilla sig i gryningen
Då Red Coat Mounties borstade sig genom skogsrikasnårvägar
Varma hjärtan misslyckades med att förklara bristen påbyte
Så jag förråder inte ett ödmjukt öga att vilt skjuta vilt inärheten
Det kämpas där för att stilla ett hjärta och en hjärna medgevärregn
Andas djupt in tall- och barrlukten som vindarna driverfram
