Om mannen i ett hädangånget par, och vad som finns kvar.
Det objektiva ögat måste se sig själv först och skåda längre än spegeln som den tittar in i. Den stadiga rösten får aldrig skälva lägre än låga toner i förnuftets ozon.
Ändå kvarstår känseln i näsborrarna för att lura den sensuelle mannen som kommer ihåg så klart och tydligt. Blå himmel och sommardagar, som var alltför korta.
Beröringen av hennes hud, slät som mullbärssilke svalnar genom åren; hennes namn var Marisha. Skrivet i svag doft av hortensia och pensé
Dechiffrera koden för de stenar som översållar gamla eftersatta gravar. Semaforer av kärlekspar som smälter samman i ogräset.
Utlös ditt förflutna i vad det var med hennes dito. Du vet hur dina egna nerver spunnos till mjuka garn.
Banor under jorden, ditt nu dammiga men breda leende med sin kärlek, som ligger där kvar genom tidens tand.
