En betraktelse över Gen.8:22, Ords 28:19, Matt.6:1, 19-20, Gal.6:7-8,1Petr.4:8, Jak.3:18.
Vi fuskar med det mesta under flera år,
låtsas att vi inte har någon gnagande rädsla
för att förlora hopp, vänner eller medel.
Men till slut förstår vi den universella lagen
vars räckvidd binder oss alla i ett slag.
Vi har för att inse detta alla vår lilla dag.
Sedan vänds tidvattnet till rusande strömmar
kanske långsamt, beroende på vad vi sår.
Kanske fort, för att dränka eller för att släcka törst.
Genom den moraliska lagen är vi förankrade.
Vissa kallar det öde, som vi sorgset böjer oss för.
Andra kallar det bestämt för karma
inbillande sig att själen evigt vandrar och aldrig dör.
Åter andra kallar det blott straff för synd,
påståendes att den egna gärningen allena gottgör.
Ändå borde vi säkert känna på något sätt
att även om vi skyr prövningen som vi får
så är att möta prövningen också närhet till Gud.
Och som vi så älskar Hans försoning från dag till dag
kommer den kärleken tillbaka till oss.
Att på bättringsvägen återgälda skulden som är så stor
Räkna inte mig som nyckfull, nej - jag tror.
