Dessa tårar i barndomen
som vi lär känna som kalla och uppfriskande
men rimmande långsamt på glädje.
Som lugnar vår dödande rädsla
när barns förankrade händer hålls ihop
Varma tårar för en förlust av en vän
eller när vi lånar ut våra hjärtan till förälskelser
som i ungdomsåren krossar dem
i oempatisk, slående smärta.
Men sedan ha känt pulsen slå igen.
Heta tårar av sorgsen, mörk förtvivlan
som läckande blod från ett döende hjärta.
Vrids rätt efter att kärlek till glädje har blandats in.
Vuxenårslåten har så precist avslutats.
Så är den åldern slutet på dessa tårar.
Välkommet var tillbringadet av år
som fällde mången sådan tår.
Men kvarblivet krympt kött
slår inte tillbaka med tröst.
Inget fontänflöde av glädje
gottgör sådan gråt.
Bara bar sorg vet vi av
på ålderns höst.
