Nu är det nog.
Spåra mina fötters planlösa steg
genom din dag av gulvitt sökarljus.
Ett ljust gäng av spröd betong och skiffer
blir för mycket för mina trötta ögon
på luddiga kaféer och trånga gator.
Överallt är jag dåligt skyddad
mot skadan av din stora frånvaro
i närvaron av ditt sökarljus.
Du är här, jag är där.
Illa nog.
Skatter i lerkärl.
Din hand ger formen till leran. Poeten sjunger, sångaren sjunger. Verdi, Goethe; genom tiderna de största på jorden av dikten och ljudet och målandet och leran. Den jublande rösten över berg och dal, över stock och sten. Eonernas sten och ökensand som leder fram till en krubba.
Att bära budskapet då din hand ger formen till leran. Min mejsel hackar på marmorn igen, hårt mot den bräckliga läran om form och linje. Jag söker, men får inte greppet. O säg, vad är det med den fina känslan av att knacka och vänta, att titta och fråga?
Din hand ger formen till leran men min hand glider över sluttningarna av blekning och mörka luckor. Ja, den glider förbi mitt tänkande om min bortgång, om stenen och korsets verklighet. Tills han, Simon i mitt mörka kassaskåp, ber om en allmosa.
Din hand ger mig form - ett ler i din hand - från vilken kannan brast. Spottandes ut vätska från buken av hårdkörning och ånga som flyr ut ur sin bana. Urnan med molnig aska ordentligt fixerad i katakomben.
Ännu ett tecken på dig och din hand.
Nu.
Tidens ljud
gör mig förberedd
för resan.
Mörkets björnar -
nattetimmarna.
Jag ligger på golvet
och väntar på avgång.
Händerna lyfts upp
för den långa resan
på rälsens tåg.
Ögonen stängda.
Övergivna båtar
i huvudet
flyter omkring.
Endast i landet
med min säng
och den klara natten
börjar min verkliga avgång.
Där är jag inte
hjälplöst blind.
