Bakrus.
Utan mig skulle det inte
bli något vått,
sa vattnet till baksmällan.
Utan mig skulle det inte
finnas en katt,
sa den berusade tamkatten.
Sedan föll baksmällan
och katten
i vattnet
och båda blev våta,
men särskilt baksmällan.
Och det fick vattnet
att också få en baksmälla.
Men baksmälla fick
inte katten.
Vattnet var för det
för vått.
Trälarna mot trålarna.
Han kastar sitt nät
med sänkaren långt
över det glänsande vattnet
och väntar tills han lossar
en av hakarna
där det är vått och jämnt
med stenar och något
som snart rör om
med glänsande glid,
en val, och någon
som är alltför hal,
slinker förbi
en evighet i hans
grova händer.
Livets gång.
Jag vet att du är vacker
och kommer att dö.
Med ett leende
på dina läppar t.ex.
eller med en blomma i handen.
Och de påföljande dagarna
blir dammet tjockare
på fönsterbrädan.
Det blir väldigt trevligt igen.
Trevligt och hårt blått.
Jag går runt
med konstiga tankar
i huvudet
som nu sitter lite djupare
mellan axlarna.
Sedan kommer ett ord av tröst
från någon vars läppar
du aldrig förväntade dig det.
Och så vidare
kommer allt att finnas kvar
med det gamla.
