Kraft.
Du rullade precis bort stenen
hos detta hjärta,
som återigen den ljusa källan,
som tidigare, strålande och glad
skjuter upp och blåser i vind och sol.
Jag vet det längst inne i mitt sinne
att din kärlek fyller mig igen
och ger näring åt bygeln.
Svar.
Livets början skimrar igen,
inte mer igår och inte mer imorgon,
inte mer tid och inga fler timmar,
inga gränser och inga murar;
och all rädsla gick över,
befriad från skuggor och mörker,
smärta och sorg väcks till glädje!
Hur kan det vara så enkelt!
Hur kan livet vara himlen,
med dig O, livets kärna!
Knaggliga vägar.
I dagar sitter jag här tyst och ensam
och räknar spåren i mitt ansikte.
Spåren, som blir allt djupare
liksom på en lerig väg där vagnar
med tunga laster lämnat sina spår.
Jag borde tala och du borde lyssna.
Eller så kommer jag att fastna.
Det stämmer; lyssna nu!
