Knaggliga vägar.
I dagar sitter jag här tyst och ensam
och räknar spåren i mitt ansikte.
Spåren, som blir allt djupare
liksom på en lerig väg där vagnar
med tunga laster lämnat sina spår.
Jag borde tala och du borde lyssna.
Eller så kommer jag att fastna.
Det stämmer; lyssna nu!
