Den ensamme soldaten

Alla uppgifter om att motståndet skall upphöra är falska.

Han tänker på barn, fåglar och träd i solen. På länder där landmassorna är gula av vatten som rinner otänkbart snabbt. Han skådar efter höga och långtgående molnbanér.

Han tänker på porslinsljud, en tidig morgons brasa och dess rök och gråt från en trött men kärvänlig kvinna. Längtar till värmen, med sina hemlighetsfulla och rara förhoppningar. Att rusa till hästar över fältens hål och sprickor. Att känna kvällens svalkande drag mot de kalla regndropparna.

Tanken går återigen till det övergivna gamla bruket som idag vänder sig bort från tillvaron så mållöst. Ett bruk han gärna skulle ha gett sitt liv för. Han står i givakt, beredd att ta emot befälens order. Soldatstöveln krossar grus. Riktade vapen är redo, snabba som blixten att slå till.

Sekunder och århundraden bara går. Fiendens framryckningar fortfar. Skjutordern förblir dock utelämnad. Han är ännu på sin post. Men hans befäl har för länge sedan deserterat eller kapitulerat.

Solkvinnan

 

Upp.12:1.

En ständig förändring sker i hennes land

men hon förblir likväl sommarens bärare.

Ty lidandet lyfte henne över tidvattnet.

Tillväxt av grönska och blomster sörjer hon för.

Hat och förstörelse planterar sina laminatflaggor

i hundra städer och överallt sjunker natten in.

Även för henne som också väntar

på svårigheter och födslovåndor.

Dock ljuder i henne fortfarande sången

om verklig fred och sant välbefinnande.

Allt talar för en säker slutgiltig seger.

Den utslitna ryttaren fokuserar sina sinnen

och tvekar att åse henne innan hennes blick är tydlig.

Även han känner sin regerings bristfällighet.

Bara veka groddar tappar i styrka

av det begränsade timliga livet

som vakar på världens vis.

Men i henne vakar odödligheten.

Vinghaveriet

Kapsejsande.

Så tappade han en orolig nattresa

på ett golv av stjärnor och vindar.

Färdades genom tomrum

genom skär av kristaller

former, mörker, skymningar.

Abysmalt djupt dolda

för det höga ljuset intill samvetet.

En brant linje av nedgång.

Att ej ha funnit den glädjen han ville ha

med sin rodd av vita vingar ovanför ytan.

Att ta av från viken med glädje och geist

att med de mäktiga vingarna få vila i hamn.

Precis som de höga starka vindarna

studsar från klipporna till de blå ravinerna

som visslar av rasande buller - så faller han;

maktlös och uttråkad runt nästa hörna.

Han som hade satt ned sig i enkelhet.

Desto grymmare nu avskalad och utstängd

och så ensam att ingenting berör honom.

Glömd är all kärlek och alla välönskningar

från dem som älskar och lyckönskar blint

för att skapa ett signum för honom.

Men ingenstans kan hitta en utgång åt honom.

Han har bara kvar

sina vita tätt vikta trötta vingar

och han är vred.