Himmelsk botanik.
Jag står på jorden
och talar trevande
konfunderad av skymd sikt.
Men lyfter upp mina händer
till de icke tomma himlarna
utan att bländas
av dess förblindande rena ljus.
Guds förvandling och kraft kommer att bryta in
steg efter steg i form av botanik:
De röda rosorna av Hans dyrbara blod,
de vita liljorna av Hans barmärtighet,
de gröna dahliorna av Hans ödmjukhet,
och solrosor av Hans gyllene mod.
Bara en besökare?
Oavsett hur verklig människan är så riktas hennes dagar av makter bortom hennes vetskap. Dessa makter kan upplevas som högst overkliga.
Han kommer oanmäld nattetid och tar mitt hus vid hornen. Han badar huset i strålning. Som en lurk ler han enögt med ett ekande skratt.
Jag snubblar på honom i trädgården där han slagit rot. Han påminner om en tysk småtomte och tar genast tappert sitt rymdflyg och drar iväg. Han bara skrattar åt min oförstående chock.
Jag väcker upp Margot och barnen.
"Det är det här vi får leva med", säger hon.
"Varför just vi, finns det ingen grannsamverkan mot detta?" frågar jag henne.
Margot är tyst ett tag, ler sedan lite lätt och svarar: "Se det så här: vi är så speciella att de kommer till just oss. Så vi får nästan känna oss lite hedrade av deras närvaro".
"Jaha?".
Sammankomst.
De kommer nedför
de branta sluttningarna.
Likt en regnstorm i framfart
vars tempo stadigt ökar.
Jag ser från min höjd
hur glimmande vitt
far över den gröna kanten
lutandes mot det låga landskapet.
När de faller ned in i dalen
kommer de dit framför stenpelaren
där bergströmmen plötsligt smalnar.
Den fälls upp och glider helt
genom stenporten, genom dalen
längs ett bredare körfält.
Men på höstkvällen
då himlen blir grå
då finns det vila för dem.
Och i mörkret under mig
syns en grumlad vit damm.
