Isoleringscellen. Utvägen.
Min själ är en cell.
Tyst, kall cement.
Ett ensamt helvete.
Det låter och det ekar
och bara jag och jag själv
är den som hör.
Tom och smutsig.
En ihålig smet
är den fulla cellen.
Och jag förblir
däri.
Har bara mig själv
att höra och se.
Samt att veta
att cellen är
min själ.
Men tiden går alltjämt
snart ringer klockan.
Befrielsens dag är nära!
The only really perfect love Is one that gets away. (The Residents)
Kärlek är en rädsla.
Att smyga genom en allé när det är mörkt.
Törst efter blod.
Stående på lur bakom träd och se ut sitt byte
med en hungrig glöd i magen och tungan.
Att med uppstigandet av solen
ge bort sin kärlek
för att skydda lyckan
som ligger i hålet.
En resa till förändring.
Hon håller en katt i armarna
och glömmer gradvis dess svans.
Glömmer hur hon klagar varje natt
över en tom säng till förbigående.
Uti mörkret har hennes barndoms
berättelser förvandlas till skräckbilder
av vuxenspel som nu spökar för henne.
En ropande röst som nu är tvehågsen.
Och i hennes förvärrade förvirring
blir hon än mer förvirrad i sin fantasi
så att hon kunde göra precis som hon ville.
Vilket uppfyllde hennes gudomliga kallelse.
Förvånad över denna nya betydelse
övergav hon sig, utan ånger.
