Ett rop som hördes i himlen.
Under dessa anbudsdagar
där jag väntar på löftets uppfyllelse,
ber jag till dig, o Gud,
min styrka och kraft.
Även i de sena timmarna
där jag ofta sitter och funderar.
Bevilja att jag inte kommer
att avstå från min plikt som kvinna:
så ock i de oroliga timmarna
i vilket ett nytt levande ljus
kan hitta till sin plats -
O Gud, hör min bön -
ge oss ett välbyggt barn!
Omdöme.
Lilla bebis, du håller dig upptagen
med burkar, skal, runda stenar,
snören och papper.
För dig är den här världen
full av kärlek, glädje och nöje.
Och när du växer upp och märker
andra saker runt dig,
är det då ett mirakel?
Att din mamma gråter?
Även senare, om du vill förstå
och så undrar över tiden,
om döden och livet,
om dig själv,
över livet efter detta,
över evigheten?
Och en dag, då du upplever
frågan vad detta liv erbjuder.
Du får också din uppmätta del
av glädje - och sorg.
Lek på, mitt barn,
njut av ditt spel,
din mamma tittar på, och vet -
våra fäders Gud
kommer våra små
aldrig att glömma bort.
Ej heller glömmer Han
bort en enda av dem.
Beaktande.
Lite ensamhet
utan armbandsur eller hemnycklar
bort från fallen civilisation
avspeglar tillvarons värdelöshet.
I seendet avvärjer jag mig
ignoransen och arrogansen
i vår värld.
I stället skymtar en
en man bland tusen fram,
så ock Hans Ord.
Alltför högt att röra vid,
vilken många himlar
färgar Honom
med soluppgångens guld.
