Hieronymus i öknen

D.30:e Sep. 420.

Han gick inte långt i vår värld. Blott till hus och torn. Till åkrarna och betesmarker där blommor blommar. Han kunde dock se långt bortom detta.

Silvertistlar och koppartaggar växte över tröskeln till hans valv. Han sträckte sig ut; vissen och utblottad föll han på sitt ansikte inför Gud. Hans ord var eld och lågor - en stor korall genom de skyddade djupen i havet.

Vem tystnade för ett ögonblick och lyssnade? Tiggaren som ber om allmosor? Betjänten? Kungens barn med sabel och päls? Vem kunde säga det? Han visste det ju, ty vid hans sida stod Visheten.

Och han såg fram emot dagen. Den dagen då tornen blomstrar och bär frukt. Då det höga nedsänkes och detlåga får upprättelse. Då det ädla lejonet av Juda slutligen krossar fienden som en hund.

Silverfågeln

En visit.

En silverfågel reser sig som en rymdängel

från de eviga färgerna på en klingande harpa.

Han doppar näbben i ett silverhav

och sträcker ut en droppe därav, för alltid.

Ljudet är skarpt och metalliskt,

bittert biter metallen på tungan.

Sträcker ut det som en längtan

efter kärlek eller död.

En silverfågel hänger som en silverängel under himlavalvet

och stiger tillbaka upp däri, i tystnad.

Bokslutet

 

Skrivkramp. Skrivkamp.

Jag vill upprepa min fars motto: den som misslyckas med att undersöka sitt liv och dess plats noggrant har misslyckats med författaren till sin berättelse.

Min penna går in i brottet för mitt liv och drar på tiderna med rosor och myrten fram till nu där kyla och tystnad ligger bredvid rader av cypresser.

Dessa sammanställs utifrån vad dagböcker och bokstäver repeterar: inte allt är korrekt - jag var tvungen att fuska och förkorta mycket.

Men så passar det bättre mellan andra texter som kommer att tala för eller avvisa sig själva på nätet.