Till Antoni Swatkowicz.
Om du någonsin tillhörde den här världen
Så är det just nu ikväll
Med gatorna fulla av herrelösa hundar
I insekternas mikrotonala orkester
Du skickar ner stjärnor från skyn
Vilka faller ned längs mina armar
Som vore de födelsemärken
Vem åker på den svarta kanten av teleskopet?
Jag har klättrat uppför denna kulle
För att titta på kometen
Men det är bara månen jag ser
Ja, hälften av pariserhjulet
Du är där uppe i skyn
Sätena gungar fram och tillbaka i vinden
Dysterhet.
Ljudet av rasslande siden har avstannat
med damm fylles marmorgården.
Inga dansande fötter faller nu på dess golv,
vissna fallna löv i högar blockerar porten.
För hon, min glans, min härliga är borta.
Kvar är jag, kastad i hopplös ångest.
Ett angeläget ämne, på sina håll.
Torka har gjort att stadens hårda stjälkar vissnat
Vinrankskablar sjunker och faller sedan i trassliga högar
Bland kitinskal av uttjänta bilar och lastbilar
Nervös oro från fönsterrutor ovanför gatorna
Tindrar i solljus när de faller ned
Och krossas varsamt på förfallen cement
Sammanfogas i komposten med sten och stål
Rostande balkar vissnar i den passiva nöden
För vi hade stensatt våra glittrande majsfält
Stoppat våra fruktbara källor och förbannat vårt vete
Smutsat ned havet och låtit brytarspetsarna brinna
När gödseln verkade för våra största behov
Men köpcentran odlades på kornmagasinen
Från floder av plankton reste sig höghus
