En sliten bok

Att avkänna tecken.

Och var jag en sliten bok?

Min rygg är svag och utnött

ständigt böjd som den är,

mitt omslag matt.

Kommer du fortfarande

ibland att tänka på mina ord,

bläddra igenom min existens,

minnas mina trasiga bilder,

vilka är referenser till dig själv.

Kommer du att söka

mellan de skrynkliga sidorna

eller kanske läsa en dikt igen

och minnas hur det var då.

Kommer du att höra

hur jag rasslar under dina

händers smekningar

på mina nu bleka sidor.

Bland de många volymerna

kommer jag nu att placeras

antingen här eller där,

högt eller lågt på hyllan.

Bindningen faller ihop av sig själv

och öppnar mitt dagboksliv för dig

i det skinande dagsljuset

där du sitter och läser.

Årsdagen

Toner från en inre och yttre värld.

Dofterna av sommarnätter

påminner mig om att jag inte vet

vad som ytterst är liggande

i min djupaste tanke

som svävar här i mörkret.

Som en gammal skattjakt

full av längtan till något

vagt och långt borta;

där ekon svävar

av mjuka psalmer

stiger en doft upp

från bokstäverna i min bok.

Låt mig påminna dig

om att jag inte riktigt vet

hur riddarna från gamla tider

övervann och uthärdade

för att finna sin skatt.

De är borta ...

men en varm längtan

till något vagt och avlägset

dit mörkret inte når

förblir hos oss

och de varmaste psalmerna

tonar ännu innerligt.

Mittpunkten

 

Avståndsförhållande.

Där hänger han, eldkulan

långt utanför vår räckvidd

relaterad till materia.

Han hänger utan att falla,

vi rullar runt honom

i vår glob av vatten och jord.

Den jordiska vägtullen

som är öppen i hans körfält.

Månen rullar runt

och mjukt framför honom

och med den flyger

framför min trädgårdsgrind

en sparv med en mask i munnen.