Transition.
Sanden, vit som salt.
Solljuset, vitare än måsar,
vitare än vinden
som förmår bleka vågorna
vilka ljuder högre än måsgråt.
Som stiger upp bortom ljudet
bränningar och stigningar
till en tyst himmel
som förlorar all sin vithet
till var sanden toppar.
Sedan den framryckande massan
på väg mot den sista, tunga kurvan
vilken skyndar sig från siktet
till evigheten.
På den tiden då det farligaste man kunde möta i skogen var ormar.
Jag hittade honom sömnig i värmen
Bland damm bredvid ett kaninhål
ihoprullad i tystnad i lösa veck.
Det var vid middagstid
i en grop på sluttningen.
Jag såg den i solljuset.
Huvudet var spänt som en sträng.
Jag kom ihåg hans känsliga sätt
såsom munnen hos en gäspande katt.
Jag slog honom med en tung gren,
den drevs djupt ned i stoftet
och såg livets höga värme
i svansens döda pärlor
vilka långsamt sipprade ut.
När den lätta vinden bleknade
bland kullens vilda korn.
Om en liten men ändå stor upplevelse.
Värmen och torra grenar river upp mitt hår.
Aprikoser hänger mogna och oplockade,
faller äntligen tungt ned i gräset.
Vinrankor slingrar sig kring ett träd.
De gröna druvorna
är gyttrade med aprikoser.
Jag trycker under fötterna ned
det axelhöga gräset
och vinrankorna.
Tvittret av insekter.
Ljudet av bin.
Fåglarnas kvitter.
Det här är min bit.
