Om att ösa ur kraftkällan.
Lyft dina vissna händer och känn
rusningen av ord strömma nedifrån
influerade och drivna uppifrån
Lyft upp dina döende händer och skriv
teckna den lyfta hjulbågen
lutandes sig mot flödet
av jordens långsamma vatten på natten
tvingas den styva stenen skala av sig
tillbaka ned till stoft i lager rad på rad
Dess levande form i ljuset från höjden
Modernisierung?
Den enda man som är i huset, där han föddes. Hans söner är borta, de brydde sig för lite om gården eftersom han lät dem utbilda sig nere i staden. De var inte nöjda med vad familjegården kunde ge.
På hans mark har den tomma tiden satt sin käke mot subventionerna, jordbrukets enda brist. Det påstås vara föråldrat och ej självgående. Varje gryning fram till middagstid går han lite böjd, han lutar sig mot sina sysslor.
Med skrynkliga ögon och gäspningar i solljuset har hans gård blivit till en utställning. Från hästdriven slåttermaskin till modernt maskineri som länkar honom till jorden, till allt det gröna genom hans långsamma steg i gummistövlar.
Ingen introduktion behövs.
Vår stad
Är inte så säker på sig själv
Att den har en välkomstskylt
Vintern behöver ändå aldrig besöka oss igen
Vi är stolta över vår brist på fördomar
Hos oss är alla likställda
Vi kan förlåta och glömma
Min gård förlåter kärrhöken
Som flyger in i vildmarken
Varje gång som hon vill fasta
Skunkar som trampar på jordgubbar
Då de är på väg till majsfälten
Lämnande en rest av tystnad efter sig
Ören som faller från himlen
Som ock ibland dödar kycklingar
Vi har redan glömt kvinnan
Som hoppade från balkongen
Hon lämnade sin systers armband på avsatsen
För att bevisa att hon var ärlig
Vi kommer inte längre ihåg
Hur den berusade mannen dog
På väg till banken
För att ändra sitt testamente
Varje vår räknar vi liljorna på fälten
Himlen lämnade stan vid midnatt
På morgonen var alla skuggor borta
Jag oroar mig för mandelblomman
Varje dag frågar jag pilträdet
Var är bina och när kommer nattskärran
Att återvända för att sjunga?
