Återseende.
Jag ser henne nu på äldre år: ett stilleben för trött för att existera.
Hon trånar efter korkar på vattnet. Drömmer om weekendseglatser runt skären på sommaren.
När jag vill fråga något om den lilla tragedin efter hennes drygt fyrtio yrkesverksamma år försöker hon förgäves att jaga bort djuren som betar på hennes smala axlar. Som tömmer hennes arma och värkande bröst.
Allt medan vinden ledsamt leker med hennes torra, döda hår.
Om att ej ha "öron att höra med" men att se...försent. Se till så att du inte blir ett blockhead.
Jag står med örat
pekande mot vinden,
men ser bara långt borta
en gul och vit blixt.
Han kommer med molnen,
med kanon och kvartett,
men för mig bara ett ljus
etsat i fjärran,
gnistan i molnet,
elden mot väggen
ljudlöst skrivande
därpå för hand.
Jag står med örat
pekande mot vinden
döv för de ljusa ljuden,
men ser en gul och vit blixt.
Försäkran.
Kvällen var en pärla,
en dyrbar diamant.
lyser som en stjärna.
Två själar och ett löfte.
Det var kvällen.
Så kom dagen.
Speciellt den där dagen
var vacker.
Det var hennes dag -
hennes dag och hans dag.
Så kom tiden
strax efter middagstid,
gnistan i hennes öga.
Efter att ha väntat
så många gånger:
En vårblomma döpt.
Den lyckliga dagen:
Den lilla mannen
och kvällen
omfamnade henne,
de tre var ett.
