Trälarna mot trålarna.
Han kastar sitt nät
med sänkaren långt
över det glänsande vattnet
och väntar tills han lossar
en av hakarna
där det är vått och jämnt
med stenar och något
som snart rör om
med glänsande glid,
en val, och någon
som är alltför hal,
slinker förbi
en evighet i hans
grova händer.
Livets gång.
Jag vet att du är vacker
och kommer att dö.
Med ett leende
på dina läppar t.ex.
eller med en blomma i handen.
Och de påföljande dagarna
blir dammet tjockare
på fönsterbrädan.
Det blir väldigt trevligt igen.
Trevligt och hårt blått.
Jag går runt
med konstiga tankar
i huvudet
som nu sitter lite djupare
mellan axlarna.
Sedan kommer ett ord av tröst
från någon vars läppar
du aldrig förväntade dig det.
Och så vidare
kommer allt att finnas kvar
med det gamla.
Varande.
Jag bor i ett hus
med kala golv.
Går där runt
varje natt
tills dagen
är ny.
Men inte riktigt
alltid så,
ty nattens spricka
i taket
och om jag krympt
kollapsar,
så ser jag
dagen röd,
som ögon
med rutor i.
