Ett öde.
Glöm honom.
Lämna honom.
Mätt mot allt
som är större,
i allt som är
mindre i allt,
registrerar han
sig knappt.
Och nu-nu-nu då
är den där tjuven
redan borthuggen.
I allt är inget
allt i honom.
Inget är
för honom nu,
bara för den
som äter
betryckets bröd
av vanära och fläck,
en väv av hopplöshet.
Världsmedborgare, eh?
Steg för steg blir du invandrare
hur mycket inföding du än är.
Vare sig du vill det eller inte;
oavsiktligt, tillfälligt, borta, hemma.
Strandad på denna onaturliga terrass
utan att någonsin helt och fullt landa.
Världstillvarons döda stormästare.
Förlorade skändligheter kvarstår
som hemligheter i skåp och kistor
samt i grottor och i diken,
under vatten, madrasser eller löv,
låsta, inlåsta, låsta - och döda.
Får inte grävas upp.
En fallstudie.
Tomma rum:
Mogna håligheter, vindtäta med löv.
Svarta ingångar
blockerade med lerdamm och gräs.
En innergård med påstådda
förväntningar,
blockerade av rykten om rädsla.
Väggar med hål
för att säkra fästningen.
De långa trådarna av avsiktliga växter
förskjuter vattnet i gamla brunnar,
tvingar ljusstyrkan in i mörka diken,
sveper över mossig sten och vindskydd
genom de nu mogna håligheterna
på utnötta dörrar.
Det tomma huset kvävs.
Med anledning av Facebooks och Twitters politisering och nedstängningskampanj.
Det fria ordet är inte bara ett värde i sig utan det skapar också nytta. Det gör det enkelt att snabbt kunna informera sig istället för att bara bli informerad.
Det är ett trevligt alternativ till våld som är icke-våldsmonopol relaterat och det ger viktig information en möjlighet att kunna ta sig fram på egen hand utan vare sig god vilja från makthavare eller en uttrycklig vilja att informera sig från allmänhetens sida.
Jag tyckte att det var OK. Fram till dess att memes och demokrati blev allt för bräckliga.
Vinterbilder från Amsterdam.
I
Smutsiga vallgravar
blir stela ögonblicksbilder
i vinterluften
(en snöstorm närmar sig)
och en man skjuter,
oavsiktligt eller ej,
en cykel över kanalkanten
(bort från nära och kära?).
Tänker på en sommar
av extravagans,
ihågkomlighet
och på botten
av dammen
ett oupptäckt lik.
II
Två vinterbarn
flyr undan en kamera
genom att skrikandes kuta
mot en skällande hund.
Sparkar sedan en röd boll
som far iväg studsandes
framför en blåvit spårvagn
på väg mot Nieuw Sloten.
En betraktelse.
Fotgängare trakar förbi,
kråkor repar en spricka i jorden,
en tung fot krossar två grå vingar,
under den svajande busken
flyr en ödla bort.
Vapen.
Långa blad är blanka,
de korta, skarpa, urholkade
vinjetterna vilar mot ekträ.
Om vilt kött anträffas,
slå på strömmen,
tvinga djuret tillbaka,
inträngd i hörnan.
Slå på tills skärpan
på ett långt blad
arbetar sig fram
till den obegripliga
grymheten.
Långsamt, som att mala
in i den ultimata skidan,
bogseras den runt djurets
huvud.
Flashbacks att krossa
efter år av förorenat
samvete.
Klistersson i samtal med EBT om hennes affärer och utspel den senaste tiden samt hennes opinionssiffror.
Utöver drag av tillgångar och förluster har du valt en väldigt skuggig nisch; medan jag ligger vaken och pratar med dig, som är på väg att somna, verkar du fortfarande vara benägen att fråga efter råd. I morgon börjar vi en ny framtid tillsammans för du kan inte klara dig utan mig.
Tröghet. Nedkylning. Förbistring.
Mellan topparna av tröghet och torn
ljuder bogserbåtens tröga mistlur,
vilket låter högt, länge och utdraget.
Vallgravarna är båtens territorium
under broar, där skökor antingen
förklär sig eller förbidar hela natten
i sina dunkla halvmånesrum runt
den gamla katedralen, Oude Kerk.
Ruffighet och smutsiga scener
i dammarna och under Torensluis
gör inte det hårda klimatet mildare.
