I nödens timma.
Den kalla trottoaren sticker in
genom mina stickade strumpor.
Det blåser rakt igenom dem,
visslande under dessa valv.
Jag ber att hon inte är rädd.
Jag ber att hon inte är hotad.
Jag ber till dig, gode Gud
i bara strumpor.
Står här på bar betong
Ett öde.
Glöm honom.
Lämna honom.
Mätt mot allt
som är större,
i allt som är
mindre i allt,
registrerar han
sig knappt.
Och nu-nu-nu då
är den där tjuven
redan borthuggen.
I allt är inget
allt i honom.
Inget är
för honom nu,
bara för den
som äter
betryckets bröd
av vanära och fläck,
en väv av hopplöshet.
Världsmedborgare, eh?
Steg för steg blir du invandrare
hur mycket inföding du än är.
Vare sig du vill det eller inte;
oavsiktligt, tillfälligt, borta, hemma.
Strandad på denna onaturliga terrass
utan att någonsin helt och fullt landa.
