Madrömsfärd.
När natten kom
och bar sina mörka moln;
de tunga kuddarna
som är hennes beskydd.
Där hennes folk sover
såg hon linjen av bränningar
och stranden för det rika skeppet.
Skrattet från hennes mörka läppar
lät grovt och ekande.
De verkade hest stöna nu
mellan guld och hennes gamla beskydd
under vattnet.
Döda, bleka och svarta rop
flög snart från läpparna.
Ett svagt rop som från sjömän i nöd,
som vaggar och fumlar i vattnet.
Det var hemskt.
Klag.2:9.
O Gud,
jag ber dig
min sol, Herre,
låt mig hålla
min balans,
mina sinnens balans,
för jag är rädd.
Kan detta verkligen hända?
Den mannen
eller anden
är ett splittrat stänk,
förlorat bit för bit
som vill bryta ned
min ande.
Herre, behåll
mitt hela jag,
glad och oskadd,
för jag vill stanna
där jag är,
veta vad jag är. . .
veta att jag vet. . .
veta att jag är. . .
mänsklig.
Framför allt människan
med sin själ och ande,
särskilt med din Ande,
är liv utan mått
eller ihåliga lufthål
ty Herren
är där.
Gen.2:7.
Först sänkte du mig
i garvsyran i din skål,
ödet som min medfödda väg
härdat och uppmjukat.
Då högg du bort
det värdelösa och oslipade
och band mig till din stav
med tunga vikter på min fot.
Som en som betalar för sina skulder,
hade du mig med din sele
rörde mig upp mot åsen,
virvlande fram med fötterna
där jag vimlande svänger
fram och tillbaka.
Du gnuggade mig med grov sten
tills min varelse brinner som eld.
Och bara se hur vit är huden
i hela ladan och allt däromkring.
Även om min kropp går igenom vatten
och eld kommer jag att uthärda allt.
Du är min tillverkare som mejslar mig,
och jag är förberedd för evigheten.
