Fanflykten.
En gång var du som ett fint träd
som slog rot i solskenet
i Herrens skugga.
Din spegelbild skakade
försiktigt på sjöns vågor
som en anka tvättar sig
och som inte kunde låta bli att kvacka.
Men Herren var alltid där
i Andens vatten.
Nu är du som en vanartig människa
då många former av mönsterbilden
har fallit ned från dig.
Myriader av damm faller
från din fula uniform
och du känner inte längre Herren.
Du väntar på att Farao kommer tillbaka.
Skärseld.
Herre,
smärtan, smärtan, smärtan,
stor
är ett eko;
smärtan, Herre, smärtan;
galen
är jag
av smärta.
Och ensamhet!
Körsbäret lyser
la fleur;
droppande död,
med den mörka tillväxten,
smärtan.
Stor,
större;
långsamt
tänds körsbäret.
Mörk stund med längtan efter ljuset.
I denna mörka kväll,
liksom när jag var liten,
har all rädsla,
all ensamhet,
all bitterhet,
och min
undertryckta osäkerhet,
lämnat mig i
i ett utseende
av sorg.
Det lämnade mig
så att jag
otvetydigt och naken
kunde längta efter
mina ljusa timmar.
